Gröngöling

Igår tog jag alltså inte medicinen, för första gången på fem år. Om man inte räknar de gånger jag glömt ta den, men det har faktiskt inte hänt ofta.

Jag har nog inte märkt någon förändring än. Mer än att jag känner mig glad för att slippa tabletterna förstås. Är inne i en period efter ägglossning som kan vara ganska besvärlig, och det är den nu också. Mycket svettningar och yrsel och så.

Igår jobbade jag lite med att redigera en intervju med en barndomskompis, en kändis som bor nära vårt torp som vi hade i norra Skåne. Finns att läsa i tidningen om kanske någon vecka. Den finns även i Stockholm på flera ställen. Kulturhuset och sådana ställen tror jag, bibliotek. Här i stan finns den på skivaffärer, bibliotek, cinematek, konsthall med mera.

Jag tvättade igår, annars fick jag ligga och vila hela eftermiddagen. Sen svalde jag en ipren och tog mig till avslutningen av "kyrkskolan". Det var så roligt att de blev glada att se mig, jag har ju varit borta ganska länge nu. Det var mycket varmt inomhus så jag föreslog att vi skulle vara ute. Vi fick riktiga berg till räkmackor. Det var trevligt fast det surrade i huvudet. Vi pratade om en fortsättning på samtalen till hösten. Hoppas att det blir av också. Sen flyttade vi in och pratade om de frågor som vi ställt i början, om vi hade tagit upp dem. De flesta har vi tagit upp men det känns ju inte alls som att vi är färdiga med dem. Vi fick säga något positivt och något lite mer negativt (smultron och slånbär) med det hela. Mest positivt för mig har varit gemenskapen, att träffa andra som tror och få reda på hur de gör. Kunskap har också varit jätteroligt. Det som var slånbäret var väl att det blev ganska formellt ganska fort. En del ryggade för det, jag med. Det var nervöst att stå inför alla på högmässan framme vid altaret.

Sedan promenerade jag hem

Karl hade köpt skumpa men han skrev fel i chatten så det blev skumapa. Det hade vi roligt åt hela kvällen. Det var för att fira att jag ska sluta med tabletterna. Vi tog med oss skumapan (hihi) ner till stranden och köpte nötter, buko-ost och mörk mintchoklad på vägen. Där satt vi och drack och åt och lyssnade på grodorna (vi satt vid en damm) och såg på de nykläckta ällingarna. Plötsligt kom ett fågelsträck flygande och det var tammetusan det största jag någonsin sett. Säkert tvåhundra fåglar. De var mycket små för de flög så högt men det var nog gäss. Flera v-formationer snett efter varandra, så snyggt! Då borde man ha haft kamera.

Ska bara äckla mig med två foton från den smörigt tjusiga solnedgången som vi bevittnade när vi tog en promenad efter "kvällsmaten".

Jag fick allergisk reaktion igår också, denna gång av en vanlig jeansjacka med kortärmat under. Attan! Så jag har sovit som en stock, det gör man på allergitabletterna. Och idag är jag trött och risig. Nå ja.

Har tagit en promenad idag med. Det var jättevarmt fast klockan bara var nio.

Sen har jag pratat med min läkare. Hon försökte berätta att det inte var så farligt att ta antidepressiva tabletter. Det var ganska snällt faktiskt. Jag började förstås gråta, jag vet inte hur jag ska göra. Men hon tyckte att vi skulle avvakta ett tag nu eftersom jag slutar med tabletter som har med hormonerna att göra, och det påverkar psyket.

Ja. Här kommer två bilder. Tjusigt eller hur? Glöm inte att klicka på dem för högre sötmaeffekt:

Det var riktigt kvavt i tisdags. När jag hade tagit min lilla promenad på morgonen, så däckade jag i soffan nästan resten av dagen. Jag mådde inte bra alls, och det kändes som hormonbetingat. Vilket skulle bevisas nästa dag förresten.

Jag klarade inte av värmen riktigt heller.

I alla fall så såg jag på prinsessdopet. Kan man tycka att det är diskuterbart om vi ska ha monarki och ändå tycka om det där med alla släkterna som känner varandra och verkar bry sig om varandra, och alla fina klänningar? Jag tyckte om att se lite klänningar i alla fall. Hattarna var inte lika kul. Och lilla prinsessan var söt förstås. Lite välgörande hormontårar fälldes, jag blev piggare av det. Man är lite mysko som kvinna.

Efter mat och vila så gjorde jag pilates och det gick bra. Men det var asjobbigt förstås.

Ja, sedan satt jag och hade det skönt på balkongen och gjorde fler skrivövningar. En bra bok, som jag följer. Skrutt hade den på sin skrivkurs förra sommaren.

Jag gjorde ugnspannkaka. Sedan åkte killarna till en kyrka en bit söderut för att plutt skulle repa där. Det blir folkdansmusik med kör och musiker i vår kyrka och denna södra kyrka om några veckor. Roligt jobb för plutt. Jag fick vara ensam. Hade tänkt följa med som resträning men jag var för trött för det.

Varje kväll får jag ganska ont i halsen och örat. Det är inte kul förstås. Men jag är inte lika trött som innan. Måste dock vara försiktigt så jag inte tar i för mycket med någonting.

Igår var det onsdag. Jag tog en promenad på morgonen igen, den gör gott, den promenaden. Lika varmt igår och mycket blåsigt. Plutt skulle ta tåget till Småland med flickvännen, några dagars semester. Jag hjälpte honom med att stryka och matsäck till dem båda. Sedan följde jag honom till bussen, för jag skulle själv till gynekologen precis då.

Det var nervöst att vänta på det besöket. Mitt blodtryck var högt men det var ingen fara tyckte sjuksköterskan för jag hade sprungit dit, jag var så sen. Och så var det ju så varmt.

Jag blev undersökt och gynekologen verkade förvånad över att jag har aktiva äggstockar och att allt ser ut som vanligt. Kanske blev hon förvånad för att jag har det trots att jag äter tabletterna. Men nu är det så, att jag har ätit min sista sådan tablett. Igår kväll hände det. Nu är tabletterna slut och det fanns inte fler att hämta ut på apoteket. Gynekologen trodde att metabolismen kanske skulle ändras lite när jag slutar med medicinen. Apropå min gubbmage som växt fram under dessa fem år.

Sen kan man ju fråga sig om risken för återfall, hur stor den är. Det kunde inte hon svara på. Men jag har pratat med en sjuksköterska från onkologen som sa att det inte hjälper att ta tabletterna längre tid. Jag vet inte hur de har kommit fram till att man ska äta dem i just fem år. Men man brukar väl säga att om man varit cancerfri i fem år så är man friskförklarad? Har jag hört någon gång. Nu får vi i alla fall se vad som händer. Läkarna har sagt till mig att jag är frisk, att jag ska betrakta mig som frisk. Men till flöjtläraren har de sagt att man aldrig kan säga att man är frisk. Man kan bara säga att det är borta.

Jag får väl försöka att se mig som frisk, färdigbehandlad. Den cancer som jag hade har en tillfrisknadsprocent på minst 96 procent, kanske högre. Men jag tror att man bara räknar fem år fram i tiden i den statistiken. Hoppas bara att jag får fortsätta att vara frisk från det.

Jag kände mig lättad när jag kom därifrån. För fem år sedan förändrades mitt liv, det känns inte så länge sedan. Ska det nu bli som det var innan dess. Jag var utmattad och ganska sjuk när jag fick cancer men den tröttheten som jag fått sedan jag började med medicinen, den hade jag inte då. Så vi får se vad som händer. Jag är ju i klimakterieåldern så jag kan få svettningar och allt det där i alla fall, sa gynekologen.

När jag ätit lunch hemma så gick jag ut igen, fast jag var trött. Jag spankulerade ner till stranden och köpte en glass, ville fira lite. Det blev en gb-sandwich. Den var god, gillade den när jag var barn också.

Promenad till apoteket och sedan hem, helsvettig. För första gången på mycket länge orkade jag gå ner till affären och köpa lite mat. Hamburgare blev det, med tunt rostat franskbröd istället för de maffiga bullarna.

Bara Karl och jag hemma nu. Min kusin ringde och bjöd in oss till student. Inte den kusin som jag ibland träffar och går på musik eller teater med, utan en kusin på pappas sida. Vi har inte umgåtts alls men jag sa ja tack, trevligt att bli bjuden ju.

Sent på kvällen gick vi ner till vattnet. Det var rosa himmel och ljusblått hav. Det syns inte så bra på bilden men ändå. Sen tog jag ett kort på mina sandaler för jag gillar dem så mycket, det är mbt. Jag fick tyvärr allergisk reaktion mot koftan och fick ta en tablett för det. Sådant tröttar mig ännu mer.

Idag har jag sovit länge, och promenerat. Och väntat på att min läkare skulle ringa men det har hon inte gjort. Jag börjar misstänka att jag har skrivit fel datum i min kalender.

Skulle gärna vilja sitta på balkongen men man måste ju akta sig lite för solen. Det är svalare idag, knappt tjugo grader.

Mina balkongblommor är så fina. Jag måste gå och titta på dem med jämna mellanrum.

Jag har ont i halsen så jag håller mig stilla nu.

Jag kanske har sagt något dumt...

Tog en promenad nu precis. På hemvägen mötte jag en som jobbar extra på mitt f.d. jobb ibland, en trevlig kille.

Jag berättade att jag fått ett miniuppdrag från dem. Han sa då att han skulle fråga sin flickvän som jobbar på en förvaltning här i stan och behöver översättning ibland. Vad säger jag då, jo, att jag gärna vill ha jobb men att jag egentligen är översättare till svenska, inte till engelska. Att jag inte är lika bra på det. Det är ju sant, i och för sig. Ett proffs skulle hålla med mig, så är det när det gäller främmande språk.

Han sa att jag ju kunde titta på texten och se vad jag trodde, om det skulle bli aktuellt alltså. Det gör jag jättegärna, sa jag. Men jag hade ju redan sagt att jag inte är så bra på det där... det var kanske dumt?

I alla fall så tyckte båda killarna det här hemma. Åhh! Och det är ju sant, att jag har höga krav, jag ser till att det blir bra. Men det tänkte inte jag på, då. Jag kollar upp det som jag inte kan och framför allt så frågar jag sådana som är duktigare än jag. Mest svägerskan i Texas. Men jag menar, så kan jag ju inte hålla på, alltid. Hon har mycket att göra och hinner inte hjälpa mig om jag skulle få mycket jobb.

Fast å tredje sidan: de vill ha hjälp med översättning för att folk som har engelska som andra språk ska kunna förstå, och då kan det till och med vara en fördel att jag också har det som andraspråk. Att jag inte använder typiska engelska uttryck, idiom som man inte kan förstå om man inte kan dem innan, så att säga. Nä, jag får kanske ta och kontakta den där killen igen.

Haha, nu har jag smsat honom och sagt att jag kan göra jobbet bra, om det skulle bli något. Jag förklarade att det kan vara en fördel att jag också har engelska som andraspråk, och jag har ju mycket erfarenhet av att skriva sådana texter.

Det är lätt att bli för blygsam. Jag kan verkligen inte allt eller är jätteduktig, men jag kan ju något, och jämfört med andra så kan jag ungefär som de. Det tror jag inte själv men det sa Karl åt mig nu så då är det väl så.

Snart är det prinsessdop och då ska jag titta på alla hattar, som man tydligen har när det är förmiddagsdop.

Igår var vi på en konsert med skrutt. Hon spelar olika slags blockflöjt. Till exempel den stora basblockflöjten, häftigt tycker jag. Det är bild på henne och hela ensemblen och den trevliga och fina fröken som hon haft sedan hon var nio år.

Och så är det lite bilder på balkongblommorna. Tobaksblomman är fin, den gula med svart i mitten. Alla blommorna är fina. Det som är bara grönt är lobelia och ska bli blått.

Och så några bilder på mig själv den första sommardagen. Jag satte på mig sommarkläder och kände mig så fin. Och så gjorde jag första uppgiften i en bok som handlar om hur man skriver.

Idag är det nästan kvavt. 

Jag såg en film i fredags som jag inte sett tidigare för jag trodde inte att den var bra, men det var den. Purpurfärgen. Den var äkta på något sätt. Whoopi Goldberg spelar så bra, jag gillar henne. Men Oprah Winfrey spelar också jättebra! Det var kul att se filmen.

Jag sov ännu sämre natten till lördagen. Det var ungdomsläger här, för en kompis till plutt sov på en madrass och plutt och hans flickvän i sängen. De hade varit på grillfest. Så det var tre långa människor som gick omkring här på morgonen.

Jag håller ju igång när jag är ensam så jag gjorde pilates på morgonen. Sedan gick jag och handlade mat.

Mitt på dagen gick jag till ett gammalt museihus där sonen spelar även i år. Det var ganska ansträngande, rent socialt. Jag var ju så trött. Det regnade så killarna fick ta in allt inomhus.

Jag köpte en fin bukett blommor som plutt fick med sig till ett 75-årskalas inom flickvännens familj.

Sen sade kroppen ifrån. Jag var uttröttad av stress, dålig sömn och för mycket aktivitet. Lägg därtill att jag knappt ätit. det började göra väldigt ont i benet, så att jag knappt kunde gå. Känner igen det. Det sticks på en punkt i benet och bränner. Jag har varit hos doktorn med det, och det är bara stress. Men det var lite svårt att komma hem.

Sen kom karlen äntligen hem från sin fotoresa.

Äntligen, ja. Han förstår inte varför jag tycker det är så jobbigt när han åker bort, jag tycker ju att det är så skönt att vara ensam! Ja det gör jag ju. Men när han åker bort så tror jag att jag är övergiven och det är aldrig roligt. På ett litet, litet sätt är det skönt ändå, att vara just ensam. Vilsamt.

Jag lagade otroligt god mat, måste jag säga. Här kan man se receptet. Citronsmöret till laxen var så gott att jag sällan smakat något godare. Salladen med sockerärter och fänkål var också en hit. Rekommenderas.

Skrutt med pojkvän kom och åt, det var trevligt. Men jag kunde inte gå först... kunde stappla till bordet men sedan blev det bättre, efter maten.

På söndag blev det plötsligt sommar. Det är så skönt med temperaturer mellan tjugo och tjugofem grader. Jag hade tänkt göra saker men benet sa stopp, klokt var nog det. Jag satte mig på balkongen och vilade och hade det skönt. Men sen fick jag lite energi och den använde jag till att gå ner till en blomaffär i nästa kvarter och köpa balkongblommor. Jättefina. Sedan borrade jag dräneringshål i den nya lådorna, lade på lecakulor och på det en tygbit. Jag läste att man kan göra så, då sparar men lecakulorna till nästa år, skyddar dem från jord. Sedan planterade jag alla blommorna, det blev väldigt bra. Jag har tagit bilder men det går inte att överföra dem till datorn idag, så jag får lägga in dem senare.

Jag sådde kryddor med. Perslija, basilika, pepparmynta och dill.

När jag hade städat upp efter allt detta var jag förstås helt slut igen.

Vi åt ciabatta med serranoskinka och lax till mat, ingen orkade laga.

Idag är det sommar igen. Jag har varit trött och lite borta. Varit på biblioteket och lånat en del böcker av Balzac, för att se om jag gillar honom. Har även lånat en bok som heter Trött är inte ordet, som handlar om olika personer som har kroniskt trötthetssyndrom, eller ME/CFS som det förkortas. Jag blev alldeles knäckt av att läsa om dem. Läste två berättelser, men sedan fick jag lägga undan boken.

En del känner jag igen mig i, men inte i allt.

Jag blev alldeles slut och fick lägga mig i soffan istället för att vara ute på balkongen som jag hade planerat.

Sen sov jag där nästan hela eftermiddagen. Det behövdes nog.

Jag tänker på skrutt som har det besvärligt. Inget att skriva om här men det är ju oroligt när barnen möter på svårigheter. Men det ska nog ordna sig hoppas jag.

Snart är Familjen Ashton slut. Ojojoj. Jag funderar på att köpa två gamla deckarserier, med George Smiley, samt Downton Abbey som jag missat på tv. Hade så gärna velat ha Krigets vindar också men andra delen finns inte i Europa. Hmpf.

Nu ska vi snart göra sallad.

Just det, jag har jobbat en del idag också, på morgonen. Ett litet, pyttelitet uppdrag från mitt förra jobb bland annat. Hoppas de gillar vad de får.

Nu har jag babblat färdigt för den här gången.

Det är en kall vår. Utan tvivel.

Jag har försökt hämta mig den här veckan.

Tagit små promenader.

I tisdags kväll var vi nere på Ribban och jag köpte en mjukglass. En som var doppad i choklad och sedan nöthack på det. Jättegott. Fast den var stor så jag fick slänga lite av den.

I onsdags var jag också ute och gick, på förmiddagen. Då mötte jag skrutts flöjtlärare och vi har båda haft bröstcancer. Vi stod och ojade oss i en halvtimme och sedan höll jag på att frysa r*ven av mig så vi skildes åt. Som tur var kom solen fram och värmde mig. Det är bara varmt när solen skiner, annars är det inte mycket över tio grader, huga.

Jobbade också en del. Har fått ett litet litet miniuppdrag från förra arbetsgivaren. Och så tidningen som vanligt förstås.

Vi storhandlade på coop också. Pust.

På torsdagen åkte karlen iväg på fotoresa. Så jag är gräsänka nu. Och det är ju alltid jobbigt.

Igår närvarade jag när plutt skulle montera nya bromsbelägg på cykeln fast jag kunde ju inte tillföra så mycket. Karlen stannade kvar en stund för att visa och peka, vilket bilden visar. Rätt typisk bild faktiskt.

Sen cyklade jag iväg men oj så mycket det blåste igår. Och kallt var det. Jag ställde cykeln vid kallbadhuset och promenerade istället. Sedan kom plutt ner men han tyckte också att det blåste för mycket. Jag bjöd då honom på en mjukglass och själv tog jag en vurre. Där satt vi i solen och pratade med två "gubar" som brukar sitta där tror jag. Jättebruna var de. Den ene hade slagit lite golfbollar tidigare på dagen. Han frågade oss om vi visste i vilken sport man använde flest muskler. Det kunde vi inte gissa men det är tydligen alpin skidåkning. Golf kom på tredje plats, simning på andra.

Sedan åkte vi hem. Jag arbetade en hel del igår också. Skönt att få det gjort. Jag tog en promenad till biblioteket också men det var stängt. Tog en bild på gångvägen dit med nyutslagna bokar.

Jag lagade god mat, helstekt kotlettrad. Plutt och flickvän åt med mig. Vi fick en mumsig tårta och två olika slags bröd, vilken lyx. Jag tvättade också.

Idag är det sådär. Har ju inte sovit så bra. Gick upp till skrutt med lite godsaker på morgonen. Hon och pojkvännen har nu åkt och hälsat på min syster på Österlen. Känns lite knepigt men jag är ändå glad att hon kan få något gott ut av den relationen, när nu inte jag kan det, speciellt mycket i alla fall. Det bara är så, inte hennes fel. Möjligen mammas.

Jag cyklade ner till Sibbarp som jag tycker mycket om. Ett stort grönområde vid havet, lummigt. Mycket fåglar och kaniner också. Det var bara jag där, det var så tidigt på dagen. Jag fick ont i knäet av att cykla så jag ställde cykeln och promenerade istället en bit. När jag kom tillbaka till cykeln vågade jag inte cykla för knäets skull så jag gick hem. Det blev lite väl mycket. En dryg mils promenad och så sex kilometer cykling i motvind först. Det var ju inte meningen. Och jag fick ändå ont i knäet, fast jag gick. Men inte lika mycket. Sen har jag haltat runt här hemma. Karlen ringde och då tipsade han mig om att jag ska stretcha lårmuskeln, och det verkar ha hjälpt lite i alla fall.

Annars försöker jag slå ihjäl tiden som alltid när jag är ensam. Har badat, lyssnat på två Spanarna. Spelar spel på fånen, väldigt mycket. Och ser på tv. Riktiga skräpprogram har jag fastnat för idag. Ett som heter Real Housewives of Miami, tror jag. En samling lyfta barbiedockor som sitter och skäller på varandra. Men tydligen är de också väldigt inflytelserika kvinnor där de bor.

Och så wife swap. Jättekul program. De hittar alltid en familj som är superalternativ. Håller sina barn hemma från skolan, och undervisa lite småflummigt själva. Idag var det en familj som åkte till ett tivoli för att lära sig om gravitation. Och den andra familjen är precis motsatsen, militärisk disciplin och ingen fri tid för barnen. Bara jobb och läxor och städa. Och så byter de mammor. Hur kul som helst tycker jag ibland.

Ja det är så jag roar mig nu. Eller slår ihjäl tid, kanske. Äter mycket riskakor för magens skull.

Lite bilder som inte säger så mycket men det är gången till bibliotetket, cykelreparation och Sibbarp.

I fredags hade jag faktiskt en ganska skön dag, bortsett från ångesten att jag hade ställt in en sak och gjort en kompis ledsen och arg.

På kvällen gick jag och köpte en florentinare till mig själv, och en köpenhamnare till plutt som skulle vara hemma. Florentinare är fina saker. Mördegsbotten, kolasmet och så massor av nötter och mandlar i en stor hög.

På lördagen åkte vi till Hornbach och köpte balkonglådor och konsoler till dem. Det var så mycket folk där och det var inte så trevligt för mig. Men jag klarade det, klarade dock inte att välja blommor också, i den röran. Istället åkte vi till en annan röra som jag klarar mycket bättre, Möllevångstorget. Men jag hittade inget jag var helsåld på.

Kryddor köpte vi på Hornbach: mynta, basilika, persilja och dill. Men har inte satt dem än.

Senare på dagen åkte vi till en annan stor blomaffär och hade valt ut fina blommor. Då säger expediten att det är för tidigt att plantera sådana blommor, eftersom det är så kallt fortfarande. Jaha. Två veckor måste man vänta tyckte han. Så vi köpte inga blommor. Det blir att vänta.

På söndagen kände jag mig så sjuk att jag bara fick lägga mig och äta ipren och vara ledsen. Pratade med skrutt om det hela och då framkom det att jag nog är deprimerad. Hon tar inte förkylngen så allvarligt, det är det att jag blir så ledsen så fort jag blir lite sjuk som är problemet, tror hon. Och jag tror att det delvis är rätt, i alla fall. Jag blir jätteledsen och ser inget hopp längre.

Efter att ha vilat hela söndagen var jag riktigt pigg igår! Gick en liten promenad, översatte en rätt ordentlig text, tusen ord i alla fall. Sen gick vi ut på kvällen också. Men då var jag för trött, det kände jag.

Sent på kvällen skruvade vi äntligen ihop mitt skrivbord som vi köpte för länge sedan. I november.

Det blev riktigt fint, och jag har lite större plats nu. Får lättare plats med lexikon till exempel.

Och idag har jag tagit i för mycket igen. Men jag känner mig inte förkyld...

Gick en promenad på morgonen igen men den blev längre än vad jag tänkt. Det var varmt också.

Jag blev så slut efter promenaden, inget var roligt. Har ätit lite men jag har fått magkatarr, förstås! och då blir jag nog trött av det också. Och så har jag sagt återbud till en sak idag. Jag kommer inte att ha några vänner alls kvar om jag fortsätter så här.

Jag dricker kamomillte och äter riskakor. Blutsk.

Det här är en tid av nejsägande. Nej tyvärr, jag kan inte komma på..., jag måste ställa in... jätteledsen för det...

Inte att jag har så många engagemang, verkligen inte. Men kyrkskolan har jag helt fått avstå ifrån. Även avslutningen som är i Lund. Jag skulle inte orka med den stressen nu att åka dit. Förra gången jag gjorde det blev jag ju så här sjuk.

Det förstår ni väl, usch jag känner mig som en skolkis. Men det är bättre att skynda långsamt nu och att inte göra för stora saker.

En annan sak som jag ställde in var inte så bra. Jag har gjort en dum grej mot en kompis. Det var meningen att vi skulle på ett operamaraton idag på fem timmar. Hon frågade mig för kanske fem veckor sedan, då jag precis hade blivit jätteförkyld. Jag sa ja och tänkte väl att jag hoppades att jag skulle bli frisk till dess. Det har jag ju inte blivit. Men jag har inte gett något definitivt nej till kompisen A. Sagt att jag får se hur jag mår. Härom dagen skrev jag i sms (hon hinner inte prata i telefon och jag tycker det är lite svårt att umgås per sms) att jag inte kan garantera att jag är bra på fredag men att jag kände mig lite bättre. Vad var det för ett dubbelt budskap! Vad ska hon tro? Jag trodde ju själv att jag var på bättringsvägen och ganska snabbt skulle bli pigg. Men eftersom det var så osäkert så borde jag ha sagt nej då, definitivt. Istället kände jag mig helstressad igår morse när jag märkte hur trött jag var och inte orkade så mycket. Jag var helt enkelt tvungen att ställa in! Då var det ju så dags. Kompisen blev väldigt sur eller besviken eller både och. Jag har ursäktat mig förstås men hon är såklart inte glad nu. Har inte svarat på mina ursäkter. Hoppas att det går över så småningom. Usch, jag kan vara självisk. Jag tänkte bara att jag gärna ville gå och inte ville ställa in för att göra henne arg på mig dels, och dels att jag själv skulle missa den fina upplevelsen. Jag tänkte inte på att hon ju blev helt strandsatt utan att ha någon att gå med, när hon fick så sent besked.

Blä. Igår gick jag ut en liten promenad på förmiddagen. Sedan gick jag till antikvariatet och försökte köpa en bok som jag vet att A vill ha men den var såld. Sen gick jag och karlen till en nyöppnad "loppis" här i närheten, en källare full med... bara lyxsaker. Jättedyra keramikföremål. Där kunde vi inte köpa någonting. Kanske sälja dock, vi får se.

Son och flickvän gjorde maten igår, det var trevligt. Jag tvättade. Skrutt kom hem och åt med oss också. Sen hade hon fräckheten att föreslå en regnpromenad för mig. Det hade slutat regna visade det sig men det var sådär sommarregnigt i luften ändå. Mycket skönt. Jag följde med men vi gick långsamt. Hon ville visa något mysigt ute i Västra hamnen. Så det blev en timmes promenad och en väldigt svettig gröngöling som fick duscha direkt efter promenaden. Nu hoppas jag att jag slipper återfall av denna anledning. Jag har sovit länge i alla fall.

Jag vågar knappt skriva det, men jag ser fram lite emot dagen. Som jag har skolkat mig till alltså, i alla fall kvällen.

Karlen ska ut på matlagning/middag med jobbet. Jag är ensam hemma, om inte plutt är hemma men det gör inte så mycket. Jag kan ta det lugnt hela dagen och slipper känna någon stress - hoppas jag. Kvällen är också helt lugn, det är bara jag. Kanske jag ska äta något godisartat och bara se någon film eller så. I alla fall ska jag försöka slippa stressa med någonting och bara ta det lugnt, oj det har jag visst redan skrivit...

Vi har fått en ny blandare till badkaret och duschen idag.

Jag vet inte. Hur konstig är jag?

Jag menar, hur ovanligt är det att känna som jag gör?

Jag var hos doktorn igår. Jag blir ju inte frisk från förkylningen och orkar inte göra någonting.

Tyvärr ville hon inte ta blodprov på mig, det som jag är mest orolig för. Men hon trodde inte alls att det var någon fara med det. Så jag får försöka sluta oroa mig för det då. Jag uppvisade inga anemiska symptom tydligen.

Halsen och öronen är också bra, liksom lungor och hjärta. Innan hon undersökte mig sa hon att det är antingen en kombination med utmattningen, att jag inte blir frisk. Eller så är det något i kroppen. Men efter undersökningen så kanske hon inte tyckte de längre? Jag vet inte.

Jag sa att på ett sätt är det bättre att vara död. När barnen är på väg att bli stora vill de ju ut och vidare, inte vara tyngda av en sjuk förälder som håller dem tillbaka. Då är det bättre att man är död så att de inte behöver bekymra sig så mycket. Man är ju ändå onödig nu och det är bara osunt att de fortfarande behöver en lite. Jag har inte lyckats sparka dem helt ur boet.

Jag har så att säga redan gett dem ingredienser till kakan. Ägg, mjöl, smör och så vidare. Ja, inte bara jag men ändå. Nu har de en kaka och jag kan bara vara ett litet bär som dekoration ovanpå, men då ska ju bäret vara fint också, inte skruttigt och gammalt som jag är.

När jag sa det där om död så tyckte läkaren att det lät allvarligt. Jag sa att jag inte skulle ta livet av mig. Hon undrade om dessa tankar kommer upp i samband med att jag är förkyld och ja, det gör de. Jag känner att jag inte lever upp till de krav som ställs på mig som mamma, fru och hushållsskötare. Jag lagar ju inte maten, jag handlar inte, jag gör ingenting. Alltså är jag helt värdelös. Min stackars man får handla efter jobbet, han är jättetrött på det förstås. Jag är bara besvärlig och stör. Jag vet, detta är osannoligt deppigt och jag ska försöka att inte tänka så.

Det var ju en tankeställare också, att det jag mest är stressad över när jag är sjuk, är att jag är i vägen och stör de andra. Alltså, för de andras skull, inte för min. Sen är jag ju jätterädd att jag har en dödlig sjukdom också, det stressar mig, det med förstås.

Jag vill bara vara pigg. Jag vill inte känna mig matt när jag har ätit frukost.

Jag vill kunna gå ut och gå.

Jag hade tänkt skriva mer men det får räcka så nu.