Gröngöling

Nu har det gått så lång tid att jag faktiskt inte kommer ihåg vad jag gjorde i torsdags. Förmodligen gjorde jag ingenting.

Jag var ju så trött i förra veckan, det var både förkylning och annat.

I fredags sov jag lite längre och vaknade av karls jobbröst i köket. Han hade stannat hemma på förmiddagen. Det var tydligen för att jag bestämt hade sagt ifrån att vår gamla skänk måste bort, nu när vi skaffat en ny mediabänk. Skänken gjorde nämligen att hela vardagsrummet blev blockerat. Uppenbarligen togs mina ord som lag... vid lunchtid åkte karl och plutt till tippen med skänken. En gammal fin skänk från 30-talet, tror vi. Vi köpte den för 400 kronor på loppis för många år sedan. Laserade den med matt lack som vi blandat lite rosa i. Skänken var inte alls rosa, men lystern blev fin. Det var ekfaner på furu. Men vi har inte plats till den nu. Och karl har sågat bort nästan hela bakstycket för att komma åt med sladdar och så. Samt byggt om det ena sidoskåpet till bashögtalare. Så skänken hade kanske inte så mycket värde kvar.

Jag var i alla fall nervös och orolig på fredagen. Förkylningen kändes inte så mycket. Jag gick ut vid lunchtid, en promenad på 35 minuter och sedan handlade jag, både på hälsokosten och i mataffären. Middag var planerad för lördagen, släkting bjuden. Därav oron. Det är något med mig och släkten som inte fungerar, kan man väl säga. Som gör att jag mår dåligt. Minst sagt. Men denna lilla kusin har ju inte gjort något. Hon är trevlig och snäll. Men hon är ändå en som påminner mig om hur det var. Det är jobbigt.

Jag vilade och sedan var det tvätt. Vi hade god middag, hamburgare med gott ljust bröd med havssalt istället för hamburgerbröd. Sås på avocado och crème fraiche, väldigt mumsig. Och en massa grönsaker.

Det var final i På spåret, den såg vi och det var kul.

Sedan gjorde jag två valnötspajer, lika bra att göra två tänkte jag.

På lördagen var det disigt och regnigt. Skrutt och jag skjutsades till stan, släpptes av vid Möllan och där handlade jag gröna kardemummakärnor. Mums i maten! även spiskumminfrön och saffran. Sen gick vi till en loppis som varit stängd ett tag men öppnat på nytt. Där var det ganska utplockat. Vi tittade mycket på dukar. Det var roligt men jag är inte van vid att gå på stan en lördag utan min cykel också. Ångest, ganska mycket. Men det var roligt ändå. Vi gick vidare till några andra affärer och sedan gick vi hem. Jag lagade maten. En kryddig risrätt med kyckling i. Man skulle behandla basmatiriset som en baby ungefär. Eller nej, det hade babyn inte tyckt om, att bli slängd i kokande vatten menar jag... men det skulle daltas med. Först sköljas. Sedan stå i blöt i en hel timme. Sedan slängas i kokande vatten med olja och salt och bara koka upp. Sedan stå i fem minuter och svälla och bli halvkokt. Konstigt. Sen hälla av vattnet och i med massa lök, kardemummakärnorna, spiskumminfröna, kanel, lagerblad, mandel som jag skållat, skalat och rostat, ljusa russin. Och kycklingdelarna i också, de hade frästs först. Och sedan stöttes saffran och blandades med hett vatten som ringlades över det hela så att riset blev randigt. Långsamt kok i 40 minuter. Det blev jättejättegott! Roligt men lite pilligt. Efterräten blev också mumsig, till valnötspajen hade jag vispad grädde med fint hackad syltad ingefära i. Det är väldigt gott.

Det hela var nog trevligt men jag var så trött och nervös och kände mig så mycket sämre än gästen att det blev väldigt slitsamt. Det var konstigt nog bara jag, karl och gästen. Vi brukar ju alltid ha med barn och någon respektive också. Men de var ute på sitt.

Känner mig gammal, ful, sliten, tjatig, tråkig, dålig helt enkelt. Men det kanske var för att jag var förkyld och trött också. Då tänker man inte alltid så glada tankar.

Gästen gick vid ett. Sen satt vi och slappade ett tag innan vi gick och lade oss.

På söndagen, igår, blev jag ganska dålig efter frukosten. Jag blev alldeles matt och yr. Hela dagen tillbringade jag sedan i fåtöljen. Kunde knappt äta heller. Kände mig mer och mer förkyld och som influensa. Bara att vila.

Mot kvällen hjälpte jag till lite med maten och gick till och med över till skrutt med lite saker. Hon har försökt tömma sitt rum här i helgen och flyttat över mycket, och det var det som jag hjälpte till med.

Vi såg en rolig Woody Allen-film sent på kvällen med ungdomarna. Hur kul som helst.

Och idag är det måndag. Och jag är förkyld och eländig igen. Försöker äta lite mer för jag behöver nog det.

Har en text att översätta så jag ska försöka mig på det nu. Annars vet jag inte. Vet inte vad jag ska göra. Vad jag bör göra. Jo, skicka in min affärsplan. Inget är speciellt kul när man är förkyld och trött hela tiden och verkligen måste vila.

Ja, detta var ett gnälligt inlägg. Men visst har jag varit glad också dessa dagar.

Plutt läste på fredagen på facebook om det hemska som hände i stan då, mordet på öppen gata. en tjej såg alltihop, meddelade det på fb så han och vi visste en massa hemska detaljer innan det stod i tidningen. Pratade med kusin om det, hon jobbar med liknande. Man kan säga mycket om det. Men en sak fastnade som hon sa, kusinen: Hon kanske inte tog sin egen oro på allvar. Man själv har ju ett ansvar också. Jag menar rent allmänt. Att ta sig själv på allvar. Och det är väl bra om vi kan lära våra barn det. Det har jag problem med. Att själv ta mig på allvar. Hoppas att mina barn tar sig själva på allvar.

Tack så mycket för att ni ville svara på det jag skrev om igår. Jag har ännu inte fått något svar från terapeuten.

Jag är lite vissen och det är väl bara att försöka vänta ut det, som varje månad.

Igår ringde min svåger när jag just skrivit brevet till terapeuten. Han ville att jag skulle titta på en text som han skrivit. Jag berättade om mitt brev och när jag hade korrat hans text så skickade jag med det här brevet till honom. Väl medveten om att jag då avslöjade något som varken han eller syrran har vetat något om - det där med incest. Där mamma var den som gjorde det. För mig är det förstås en stor grej men inte större än mycket annat som hände. Det jag minns är en gång och jag var tretton år. Men det är en stor grej också för att det är inte lätt att berätta om den.

Bror vet ju om det. Jag vill skydda min syster från hemskheter och nu kändes det som om jag svek mamma när jag skickade iväg brevet. Att jag gick emot vår tysta överenskommelse att syrran ska omhuldas och skyddas. Det förmodar jag är bra, att det kändes som om jag bröt något invant. För hon är väl inte känsligare än jag? Om jag vill klara av att träffa henne så blir det lättare om jag är verklig för mig själv och henne. Inte om jag är någon låtsasLotta som jag tror kanske passar henne.

Svågern ringde upp. Han var chockad. Jag förklarade det hela lite för honom och då blev han lugnad, fast han sa att det är ju hemskt det också. Han hade trott att det var pappa. Jag vet inte. Det blev ett ganska långt samtal. Jag är glad att han bryr sig som en normal människa skulle bry sig om de hörde något sådant. Men jag tror att det är kört med syster i alla fall. Jag bara tror det. Jag känner mig skyldig för att jag har sagt något. Och jag tror inte att hon kommer att bli snällare mot mig för det här. Det är något som inte är bra där.

Jag är trött och orkar inte med så mycket. Igår fick jag ligga och värma mig och vila igen. Jag lyssnade på senaste Spanarna och det var så kul. Sen var det kyrksaken och det var lite jobbigt. Jag hade inte ätit så mycket heller. Men det var trevligt fast tyvärr var inte prästen med idag heller. Hmpf. Halt som bara den, jag fick hjälpa en som var rädd att gå på det hala.

Pallrade mig hem och skrutt var hos oss. Sen gick vi över till henne och sängen kom på plats. Jag fick äran att säga alla kittyböcker i ordning så hon kunde sätta upp dem rätt. Smakade hennes jättegoda lakritste.

Jag är trött idag också. Har en massa som jag borde göra.

Plutt och jag har diskuterat vargstammen till frukost idag. Han kan mycket om det.

Jag får väl ta en järntablett till fast jag är inte säker på om det är det som fallerar. Har ju haft rätt högt järnvärde när jag kollat.

De pratar om bröstcancer på tv men jag stängde av.

Jag hoppas och skulle så gärna vilja att de få som läser här, läser mitt förra inlägg. Mitt brev till den terapeut som senast avvisade mig med motiveringen att jag har verktygen och redan har fått så mycket hjälp. Den psykolog, hennes kollega, som jag talade med tidigare sa att jag inte skulle bli hjälpt av samtalsstöd.

Det är jobbigt att börja tänka på det här igen och att få de här känslorna igen. Jag blir så upprörd och hjärtat bultar. Men någon måste ju stå upp för den lilla stackars försvarslösa människa som fick så lite av det hon behövde. Och det finns ju fler än jag som har det svårt.

Mycket riktigt, som jag trodde igår, så blev jag också helt matt och svag. Jag låg i fem timmar under två täcken med värmeflaska för att bli varm. Och jag blev varm och förkylningen har ännu en gång dragit sig tillbaka. Men mattheten var påtaglig. Jag reste mig för att laga mat och det var knappt att jag kunde stå så yr var jag. Men jag lagade maten, åt och diskade och blev långsamt lite bättre. Fast jättematt.

Karl har satt ihop Ivarn. Den är bara 56 cm hög så han har gjort fyra gavlar av två höga. Min dröm är som sagt nu att den ska få en lasyr i rosa. Det tror jag kan vara fint. Vi har inte flyttat över alla makapärer än. I bytet ska vi också ta bort tjock-tv:n och ersätta den med en skärm.

Jag har läst färdigt Harper Lees To kill a mockingbird. Den var så spännande att jag var tvungen att läsa ut den. Lite mer för ungdomar än gamlingar men den var så bra att jag verkligen rekommenderar den. Lite svår att komma in i men efter sådär femtio sidor var man fast.

Har läst lite Tintin, Koks i lasten. Den är så rolig.

Jag fick lite choklad igår, det var ju alla hjärtans dag och vi firar egentligen inte det. Barnen firade med sina respektive fast inte kommersiellt tror jag. Plutt hade köpt en kjol på Myrorna till exempel.

Idag ska jag försöka ta hand om mig. Men det är svårt att ta hand om sig!

Med bultande hjärta har jag skickat iväg det här

Tack för ditt svar.

Det är klart att jag är mycket besviken och ledsen för att jag inte får någon att prata med.

Du är i alla fall mer ärlig än X som i höstas lovade att jag skulle få samtalskontakt när jag visste hur det skulle bli med jobb och så, när det hade lugnat ner sig runt omkring mig.

Men nu får jag inte och motiveringen är att jag inte har något jobb.

Så när jag är utan jobb så får jag ingen hjälp. Hur hjärtlöst är inte det?

Oavsett hur ni planerar er verksamhet i er konstruerade sköna-nya-världsbild där alla människor ska pressas in i fem eller tio kbt-samtal och sedan ha verktygen, så finns det faktiskt en riktig verklighet där inte alla passar in i den mallen. Det finns människor som blivit så skadade att de behöver mycket kontakt, mycket mänsklig kontakt, stödjande samtal.

Jag vet att jag inte är ensam om att behöva det, det är inte bara jag som lider av det här. Som på grund av mycket svåra upplevelser känner mig konstant ensam och övergiven.

Jag blev hjälpt av de timmar jag fick gå hos dig men det var för lite tid.

Mig tycks det som att sanningen är att det finns för lite resurser. Då inriktar ni er på det som ni kan klara av och det är ju en begränsad hjälp. Men att sedan rationalisera bort sjuka människors behov av stöd med att säga att de inte blir hjälpta av att få stödsamtal, det är så hjärtlöst och helt obegripligt för mig att personer som arbetar med själsligt lidande människor kan uttrycka sig så.

Varför inte helt enkelt erkänna att resurserna är begränsade och att ni måste rikta in er på de mest lönsamma, de som har arbete och riskerar att bli av med det om de inte får fem eller tio samtal. Det hade varit ärligare och mindre hjärtlöst. Som att ni ändå var på vår sida men inte kan göra mer än ni gör på grund av de begränsade resurserna.

Ni med er korta kbt-stil har inte alla svaren. Ni har inte ens en bråkdel av svaren. Det är så förmätet att jag blir rädd.

Om jag hade haft en fysisk sjukdom, hur hade det varit om jag plötsligt inte hade fått min medicin för att nu har jag ju fått den i två år? Nu blir du inte hjälpt av den här medicinen längre? När sanningen hade varit att det inte finns mer pengar. Förstår du skillnaden i att få de två olika budskapen? Att svaret att man ändå inte blir hjälpt krossar en människa medan svaret att man gärna vill hjälpa men inte har möjlighet låter människan behålla sitt värde?

Att jag har ett värde som människa försöker jag hålla fast vid fast ni gör ert bästa för att jag ska förlora det värdet. Jag tänker inte köpa er smala snåla världsbild där inte alla får plats.

För det är väl inte så att kompetensen att prata med lidande människor som varit med om trauman som förstört deras liv har gått förlorad, att det enda ni kan är att ge verktyg fem gånger och sen är det tack och hej? I så fall får ni gå tillbaka till skolan och lära er lite mer. Ursäkta om jag inte har den djupa respekt för den här sortens terapeuter som jag har för dem som vågar gå på djupet och inte som robotar avvisar människor.

Barnhemsbarnen får upprättelse och till och med pengar. Vad får vi som misshandlats och torterats i vår biologiska familj? Som lidit under vanvård, brist på mat och total avsaknad av mänsklig kontakt och även, som i mitt fall, incest?

Jag hoppas att jag inte överdrivit med det här brevet, att min besvikelse och ilska har lett mig till att ta till för starka ord. Starka ord behövs när man blir övergiven.

I det här läget känner jag mig mer som expert på lidande människor än vad ni gör och det gör att jag känner mig så ensam.

Det är mycket med telefonsamtal nu. Och mejlkontakt. Med olika instanser eller vad det heter.

Jag har mejlat församlingen för att få ett enskilt samtal.

Mejlat Fk för att mina sjukdagar håller på att ta slut.

Igår ringde jag också min handläggare på Fk. Jag ska söka fortsättningsersättning tydligen och därför har jag skrivit ut en blankett. Men jag har inte fyllt i den än. Jag kan inte göra allt på en gång.

Halvtids/kvarttids sjukskrivning står i kö att behandlas.

Ringde även min före detta arbetsgivare för jag behöver ha kontrolluppgift på min inkomst. Då kommer vi till nästa instans. CSN. Dags att se över vad jag fick i inkomst förra året och se om jag måste betala något på mina studielån. Det måste jag visar det sig, men hur mycket ska jag räkna ut också. Någon dag.

Jag ska också begära nedsättning för detta år och har beställt en blankett för det. En sådan blankett är mycket svår att hitta på deras hemsida! Det är så fult när myndigheter gömmer sådant som de helst inte vill att man ska veta om. Att man kan få nedsättning till exempel, om man har låg inkomst.

Mejlade min chefred om ifall han kunde anställa mig på riktigt, med stor procents bidrag. Det kan han inte, vilket var väntat.

Ställde mig att fylla i en affärsplan och den blev ju mer än rudimentär. Ingenting om siffror kan jag fylla i. Men man ska göra så gott man kan och så får experterna på Af titta på det.

Och idag har jag pratat med vårdcentralen för att få en läkartid när mitt nuvarande sjukintyg går ut.

Jag gick också ner till läkarmottagningen som ligger precis där jag bor för jag ville ha resultatet på de prover som jag tog i oktober. Så kan jag visa dem för min sjuksrivande läkare.

Och så ringde jag till sjukgymnasten för att få en ny tid och det har jag fått nu.

Pust alltså.

Jag brukar vara ganska hängig den här tiden på månaden, nästan bara ligga och vila. Men det var fint väder igår så jag gick ut en lugn promenad. Ganska lång å andra sidan, en och en halv timme. Först var det dimmigt med ljust. Man såg inte vattnet fast jag gick väldigt nära. Sen lättade dimman och det blev soligt. Det var väldigt fint.

Jag serverade en gazpacho till middag idag. En tetra som jag köpt på Hemköp :) Det var inga tillsatser i den så jag ville prova. Det var inte ens salt visade det sig. Men annars var den god, åts varm med crème fraiche.

Till efterrätt provade jag något nytt för mig; äpplepudding. Man kokade en massa grahamsgröt och vispade i några ägg och lite socker. Sen la man hälften i en smord form och lade på många äppleskivor samt socker och kanel, så på med resten av gröten. Ugn i 40 minuter. Den åt vi med vispgrädde och det var väldigt gott och inte så sött.

Sen for jag och karl iväg till Ikea och köpte lite Ivar. Det ska bli vår nya mediabänk är det tänkt. Eventuellt med lite lasyr på. Jag funderar på rosa ton.

Skrutt är i Stockholm, hon åkte i lördags och kommer hem idag. Hon har träffat svärmor förstås. Inte elakartad tumör, godartad. Tydligen mycket ovanligt. Ändå farligt för den hotar inre organ. Knepigt alltså. Skrutt har bott hos faster men även träffat min moster.

Igår kväll skulle jag spela lite frågesportspel med karl. Efter två korta omgångar vägrade han att spela mer. Det var inte roligt om han inte vann.

Sen spelade jag med barnrumpa nummer två, plutt. Min första fråga till honom var: Vad heter torget T.... (nåt kinesiskt) i Peking på svenska? Röda torget! sa han då.

Nej det gör det inte, fel.

Nej vänta vänta, det var bara som jag bollade med mig själv när jag sa det, jag tänkte högt, sa plutt. Jag var lite skeptisk till att han skulle få en chans till men han fortsatte fundera. Till slut sa jag Himmelska fridens...

Torg! tjoade plutt. Ser du, jag kunde det! Jag ska ha rätt för det!

Hur gammal är han? Han blev också sur och tyckte att jag var dum.

Det kanske inte hjälpte att jag höll på att skratta ihjäl mig åt hans uppenbara försök att få fördelar och sa att det var synd att vi inte hade spelat in det för det hade kunnat köras i tv som underhållning av hög klass.

Två barnrumpor som man inte kan spela med. Jag saknar skrutt. Jag blev så trött på dem att jag gick och lade mig.

Gissa om jag tänker reta plutt om han säger något dumt eller fel och fråga om det bara är som han "bollar med sig själv".

Idag har jag tagit mig en liten promenad för jag skulle ta ut pengar. Men jag håller på att bli förkyld igen så jag bör ta det riktigt lugnt idag.

Jo, det var ganska kul i fredags för jag ringde till min före detta kollega, en numera ganska ålderstigen man. Vi bor nära, träffar på varandra ibland och har sagt att vi ska ringa och träffas för promenad.

Men innan dess ringde jag den där speciella arbetsförmedlingen och blev vänligt emottagen. De ska titta på vad jag gjort och se om jag får lov att tillhöra dem. Men troligen inte. Tyvärr.

Exkollegan H och jag träffades i parken, han var redan ute och gick. Skulle till Centralen och posta ett brev. Det var kallt ute och jag hade för lite på mig. Dessutom var jag fortfarande lite darrig efter onsdagens rysare.

Men vi gick inte så fort. Det var trevligt att prata och han verkade tycka att det var kul han också. Mycket pigg för sin ålder, han fyller åttio i år. Sen skulle han träffa en ännu äldre man och äta lunch med honom så jag gick hem igen.

Och värmde upp mig. Satt med värmeflaska och täcke efter lunchen och såg Emma som jag spelade in dagen innan. Roligt att se om den.

Sen var det dags att tvätta. Min lilla skrutt kom hem en stund med tvätt (fortfarande renovering i hennes stuga) och vi fikade kakor som plutt tagit med från flickvännens kondis. Skrutt och jag gick till netto och köpte lite saker, hon en strykbräda bland annat.

Sen såg vi på spåret, kul som vanligt.

Jag sov så gott natten till lördag och drömde också så fint. Säkert skönt att ha fått det där beskedet.

På lördagen var det sol och rätt kallt. Karl tog sig till Lund för att leta långfärdsskridskor till mig och plutt. Men oj så dyra de var. Dåligt sortiment där men här i Malmö är det obefintligt vilket väl inte är så konstigt egentligen. Ingen långfärd denna vinter i alla fall.

Vi hade tur och såg tremilen klassisk stil och Sverige vann i en väldigt spännande spurt. Man blev glad!

Sen packade vi in oss i bilen med plutt och flickvännen och en massa skridskor. Åkte bara till Pildammarna. Jag snörde på mig mina vita konståkningsskridskor mest av solidaritet med A som inte kan åka. Plutt skulle lära henne och hon var ganska rädd. Jag kom inte ens upp när jag fått på mig skridskorna. Plutt fick hjälpa mig upp. Sen stod jag där och vinglade och fick låna karls pinnar. Efter fem minuter tyckte jag att jag hade varit solidarisk nog, steg av isen och satte på mig kängorna igen. Tog två varv runt dammen istället för att hålla värmen. Plutt stod och höll i A hela tiden, det såg så gulligt ut. Karl hade sina långfärds och åkte runt med sina stavar. Vi fikade också men det var ju iskallt att sitta still och äta!

Men jag klarade mig utan att bli förkyld tror jag.

Jag handlade mat, sen åt vi och sen pratade jag med min kompis C. I tre och en halv timme. Hon behövde lite stöd.

Det var trevligt i alla fall.

Idag är det söndag och det har snöat mycket! Snön har fått ligga kvar så det är vitt och fint nu. Jag cyklade i snöyran till kyrkan. Det var en bra dag där men prästen lite tråkig. Jag hjälpte en mycket spröd dam fram till nattvarden. Sen gick jag hem igen.

Karl och jag har städat lite idag. Jag har torkat golvet i köket bland annat. Och dammat allt i sovrummet och dammsugit.

Sen har jag gjort stekt färskt fläsk med löksås. Det blev gott. Det har jag aldrig lagat förr.

Mensvärk i kombination med städning är ganska bra faktiskt.

Det var attan vad det tog på krafterna att vara så orolig som jag var förra dygnet.

Efter att bara ha suttit i soffan på dagen så gick jag och la mig framåt kvällen igen, och somnade igen.

Jag hade också ganska ont i bröstet och det vet jag att jag kan få när jag har varit orolig. Jag har spänt mig så att musklerna ömmar, eller vad det är. Ganska obehagligt i alla fall.

Karl gjorde mat och jag masade mig upp och åt.

Lite senare på kvällen gick jag över till skrutt för att se hur gardinerna blev när de hängde på plats. Hennes porttelefon har precis börjat fungera så jag stod där och tryckte in koden för hennes lägenhet. Det dröjde ganska länge och sedan hördes en skrapig röst: Hallå? Hej det är mamma, sa jag då. Ja du är inte min mamma i alla fall! sa rösten och då hörde jag ju att det inte var skrutt. Innan jag hann reagera så hörde jag ett gapflabb bakom mig. Det var skrutts pojkvän som kommit utan att jag sett det. Då kände jag mig dum. Men sen tryckte han in rätt kod (jag hade tryckt in en nolla för mycket). Jag stannade bara en kort stund, de skulle laga mat. Gardinerna såg fina ut.

Trött och lättirriterad resten av kvällen. Orkade inte riktigt med prat och sådant. Försökte se Emma som gick på tv men det var så mycket alfapetspel i min telefån att jag blev lite stressad av det också.

Nu har jag sovit ganska bra inatt och så får vi se hur det blir idag. Temperaturen går upp mot noll i alla fall.

Idag snöar det igen, har snöat hela dagen. Men den mesta snön sublimerar bort sig meddetsamma. Lite synd för det är fint när det är vitt ute.

Fåglarna verkar ännu inte ha hittat min hemgjorda talgboll som jag hängt upp i ett träd på gården. Det är margarin i ett nät som jag köpt citroner i.

Igår efter lunchen tog jag itu med mitt stora skåp som jag har i sovrummet. Det tog många timmar att tömma det och sortera innehållet - smycken, hårsnoddar, mediciner, papper, foton, garner, dagböcker, tyger, lapptäckesaker, sysaker, spel... det är ett stort skåp. Och nedersta hyllan har jag inte räknat med. Där finns våra gamla lp-skivor och de fick vara ifred. Den lilla trähurtsen med sex lådor från Ikea ska jag inte ha som smyckeförvaring längre. Jag ska köpa mig ett riktigt smyckeskrin. Det har jag inte haft förut. Jo jag hade nog några små askar när jag var liten. Det slår mig vilken pojkflicka jag varit. När jag läser To kill a mockingbird där berättaren är just en pojkflicka som har byxor istället för klänning, leker pojkars lekar med pojkar och slåss också. Nästan allt det där stämmer in på mig, kul att känna igen sig i någon. Men nu ska jag skaffa ett smyckeskrin, det känns lite kul. Konstigt att skrutt är så duktig på det kvinnliga för det har inte jag lärt henne. Nu när jag går hemma så har jag en rutig skjorta och en tröja under och tar gärna på mig båda samtidigt på morgonen, samma som dagen innan om det går. Känns tryggt och bra och så gjorde pappa. Fast han hade polotröja och olle, han var frusen. Och vi hade väl högst 18 grader inomhus.

I alla fall så var det en hel del jobbiga papper som väcker känslor. Papper från min bröstcanceroperation och strålbehandlingen till exempel. Begravningspapper. Olika försök till att skriva historier, akvareller, teckningar och, inte minst, dagböcker. Jag sparar alla papper i en sådan där brevportfölj med fack som ett dragspel, brev också. Men skrivförsöken och akvarellerna och dagböckerna. Jag kastade alltihop. Det blir liksom för jobbigt, särskilt dagböckerna. En massa negativt som jag verkligen inte orkar läsa fler gånger. Mitt liv har inte bara varit hemskt. Men jag tror det ibland och när man läser dagböckerna så tror man det också. Mitt liv har varit bra också, små öar av bra utan att jag känt det godas närvaro som något tryggt men det har funnits där som en underström i alla fall.

Just när jag höll på att rensa i pappren kom posten. Brev med undersökningsresultaten från förra veckan! De två olika -grafierna jag gjorde på sjukhuset. Det skulle ju dröja tre veckor, varför kom de så tidigt? Jag blev orolig, tänkte att det var ett dåligt tecken. Jag vågade inte öppna brevet. Ringde karl och beklagade mig men han tyckte att det var ett gott tecken; då var det ju inget speciellt att titta på så de kunde skicka ut resultatet fortare. Hm, jag vågade fortfarande inte.

Så lätt det är att bli rubbad i sina cirklar. Jag mådde förstås inget vidare sedan. Men jag fortsatte med städningen så den blev klar. Karl ordnade med maten. Och i natt har jag inte sovit mycket. Jag ville så gärna bara slita upp brevet och få bekräftat att allt var bra. Men om det inte var det, om jag var kallad till återbesök? Då skulle jag ha blivit så orolig att jag knappt hade klarat natten. Det behöver inte alls vara något farligt för att man blir kallad igen, det kan bero på något tekniskt fel på apparaturen eller bilderna, men det hade ju inte lugnat mig. Jag låg där och var vaken nästan hela natten. På morgonen vid sjutiden tog karl brevet, satte på sig sina glasögon (han är mycket översynt), och sen kom han in till mig som låg där helt stel och sa Så! Nu kan du läsa! på ett sätt som gjorde att jag förstod att det var ett bra besked. Puh!!! Inga tecken på bröstcancer visades i någon av undersökningarna. Jag blev inte ens glad först, bara var jätteledsen för hur skör jag är. Vilken liten skillnad det är mellan att må bra och att allt rasar samman, ett brev kan vara den skillnaden. Om det nu hade varit ett dåligt besked. Ja det vill man inte tänka på.

Jag hade bestämt mig innan att om det blev ett bra besked så skulle jag ta igen mig idag efter den vakna natten. Jag åt en god "lördagsfrukost", det vill säga med mackor och ägg och te. Sen gick jag och la mig igen och sov till elva. Jag sov dåligt och drömde konstigt men det är ändå bra att ha sovit.

Sen har jag ätit lunch och sett på Vem vet mest med plutt. Jag vet inte om jag orkar göra något idag. Brevet till akassan går i alla fall iväg idag. Karl kopierar och lägger på lådan.

Här klipper jag in en låt som plutt och gänget spelade i somras. Vet att de inte är så nöjda med den men jag tycker den är bra. I höstas lärde sig plutt spela kontrabas och nu är det nästan bara piano som gäller, men elbas spelar han ibland också.