Direktlänk till inlägg 16 januari 2012
Idag har jag pratat med psykologen på vårdcentralen.
Hon hade, när jag var under utredning i höstas, sagt att vi kunde ha stödsamtal och även öva på att resa bort, alltså jag själv men med stöd av henne.
Men så lät det inte nu. Dels så har jag fått sparken, och då har vi inget att utgå ifrån, att arbeta med, sa hon.
Jag sa att det inte är jobb som ger mig sådan ångest, det är att vara ensam, att klara när karl reser bort och att resa bort själv förstås.
Ja men det är ganska svåra saker, existensiella saker, och det hinner man inte med på de korta behandlingarna som de kan erbjuda, sa hon.
Vi pratade hit och dit, jag blev så ledsen och besviken så jag började förstås gråta.
Till slut sa jag Då finns det ingen hjälp som ni kan erbjuda mig alltså.
Nja njä.
Hon pratade också om ångesten och att det kanske bara var jobbigare att börja rota i den. Så negativt tycker jag. Jag svarade och sa min åsikt på allt så hon vet nog vad jag tycker. Hon gav mig rådet att träna successivt med ångesten när jag är ensam. Försöka kunna vara hemma och vila fast karl är borta, till exempel. Besöka någon sedan på kvällen eller så.
Ja, jag vet inte. Det känns ganska hemskt. Hade hoppats. Hon sa i alla fall att jag lugnt kunde fortsätta med mina bortresningar och träna på dem, det var bara bra.
Men så är psykvården nu ordnad, tydligen: Korta kbt-grejer och hjälper inte det så antydde hon att det är tabletter som gäller. Men att hon respekterade att jag inte ville ta. Ja det kanske jag vill, sa jag, men jag vill prata om det med någon först i så fall, behöver någon att hålla i handen när jag ska göra nya läskiga saker.
Varför vill du har samtalskontakt? frågade hon. För att jag känner mig så ensam, svarade jag. Och att jag mår bättre när jag har någon att prata med. Då sa hon att den ensamhetskänslan kan man inte få bort med kbt. Och att den kanske alltid kommer att finnas där.
Jag sa, mer och mer förtvivlad, att jag vill våga känna mig ensam, vill inte fly från det, vill ta mig själv i handen , så att säga. Men hon tycker nog att det är psykonynamiskt flum.
Så besviken jag är, så mycket sämre det har blivit!
Jag har försökt anpassa mina behov till vad de kan erbjuda mig men det hjälper ju inte.
Nu ska jag försöka att inte känna mig totalt övergiven bara för att hon dissade mig. Som det kändes alltså, att hon gjorde. Det var liksom mitt hopp, hon sa ju i höstas att vi skulle.
Det här fick jag av moster nyss, tydligen gammalt men jag tycker det var roligt och hade inte hört det förr.
Jag såg en film i fredags som jag inte sett tidigare för jag trodde inte att den var bra, men det var den. Purpurfärgen. Den var äkta på något sätt. Whoopi Goldberg spelar så bra, jag gillar henne. Men Oprah Winfrey spelar också jättebra! Det var kul...
I fredags hade jag faktiskt en ganska skön dag, bortsett från ångesten att jag hade ställt in en sak och gjort en kompis ledsen och arg. På kvällen gick jag och köpte en florentinare till mig själv, och en köpenhamnare till plutt som skulle vara he...
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
| 1 | |||||||||
| 2 | 3 | 4 | 5 | 6 |
7 | 8 | |||
| 9 | 10 | 11 | 12 |
13 | 14 |
15 | |||
| 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 |
22 | |||
| 23 | 24 | 25 |
26 |
27 |
28 | 29 |
|||
| 30 | 31 |
||||||||
| |||||||||

Skaffa en gratis blogg på www.bloggplatsen.se