Gröngöling

Jag är fortfarande jätteförkyld. Skulle nästan vilja skriva "jättesjuk" men det kanske är att ta i.

Jag mår i alla fall dåligt. En ipren gör att jag orkar vara uppe idag. Men det betyder att jag orkar sitta upp alltså.

I fredags vilade jag och på kvällen gick jag till skrutt. Hon bjöd mig på en god linsgryta och sen cyklade vi till Operan där vi såg Svansjön. Det var Kungliga operan och Helsingborgs symfoniorkester.

Skrutt och jag har sett Svansjön två gånger tidigare. En underbar uppsättning med fantastiska kostymer på nittiotalet och ett gästspel av estniska baletten för sådär sju år sedan. Det visade sig att vi tyckte samma om den här föreställningen, nämligen att de inte dansade så bra. Tyvärr. Det gick inte att jämföra med den estniska baletten där de hade den där nerviga ryckigheten som svanarna ska ha och, inte minst, virtuositeten. De kunde helt enkelt inte genomföra stegen lika bra. Vissa danser är vi säkra på att de gjorde långsammare för att de skulle klara av dem. Det var lite tråkigt. Dock var narren otroligt duktig och studsade runt så som alla egentligen ska göra. Trollkarlen var också väldigt bra. Odette/Odile som är den vita och den svarta svanen och dansas av samma person, var bättre än de andra men inte tillräckligt bra ändå.

Kanske de blir bättre om de får drillas extremt hårt och kanske få stryk (vad vet jag?) och halvsvälta och ha det allmänt eländigt och stenhårt? Sveriges balettskola är kanske som ett fritids i jämförelse.

Hur som helst så var det inte så bra. Dräkterna var underbara, musiken också jättebra så det var ändå njutbart. Det hela tog tre timmar och tjugo minuter.

Sen gick vi bara hem, vi var trötta.

Helgen har ägnats åt retreat. Jag har varit i den fina jugendvillan som församlingen har. Ungefär tio personer och fyra ledare har vi varit. På lördagen skulle vi träna varseblivning och var ute i naturen. Vi pratade inte på hela dagen, tio till tre var det. Vi fick fin god vegetarisk mat. På söndagen, ett till fyra, mediterade vi. Först tillsammans, sedan enskilt. Vi gick också ut lite emellanåt. Det har varit bra och nyttigt och lite jobbigt också. Tur att jag orkade genomföra det. Nu är det retreat här hemma i många veckor framöver.

Idag har jag försökt vila så mycket som möjligt. För naturligtvis har förkylningen kommit tillbaka. Igår kväll pratade jag många timmar med min utlandskompis och blev hes. Och - hemskt att säga - jag har glömt att skicka något till hennes femtioårsdag som är idag! Usch på mig. Det är så många fölsedagar nu så jag blir snurrig. Och så balett och retreat på det. Men jag skickade i alla fall ett kort där jag har en ljusslinga på mig och vinkar grattis till henne! För att pimpa bloggen lägger jag ut den bilden även här, tagen i natt:

Igår gick det inte att göra något av det jag hade tänkt.

Inte nog med förkylning, magen blev också besvärlig som den kan bli när jag är förkyld.

Då vek sig benen i princip. Jag kunde bara lägga mig i soffan efter att ha tagit en ipren.

Pratade med familjemedlemmarna som alla sa åt mig att ta det lugnt. Karl handlade maten och plutt diskade och skalade potatis och hjälpte till med maten på olika sätt.

Jag låg med värkande kropp hela dagen, gick inte upp alls. Fick förstås ont i ryggen men det får man på köpet om man ligger still så länge.

Såg Bodyguard. Söt film ändå. De är söta ihop, livvakten och Rachel Marron. Och hon är så vacker och sjunger så bra. Vet inte riktigt vad som hände sedan. Jag gillade henne, i början. Men jag tror inte att hon gjorde så väldigt bra låtar efter den starka början? Följde henne inte i alla fall. Och jag trodde på något sätt på det där hon sjöng i The greatest love of all, att man ska älska sig själv, och blev så besviken när hon inte verkade göra det.

Just nu är jag inte alls så rojalistiskt monarkistisk som jag brukar vara. Glansen bara föll av alltihop, det är märkligt. Kanske för att jag direkt jämförde nya prinsessan med vår egen lilla eftersom de fyller på på samma dag (skrutts födelsedag kommer att bli flaggdag!). Och vilket liv Estelle (hm) kommer att få. Redan nu begränsad i sina rättigheter, valfriheter med mera. Så vill man väl inte att någon ska ha det? Och när de kungliga lever precis som vi, då går ju hela meningen förlorad på något sätt. Det som är kul är att monarkin är så gammal, att mycket fina saker och dokument och annat historiskt förvaras genom monarkin och det ger ett slags ryggrad åt hela landet, en stomme. Men själva prinsessglansen känner jag mig trött på! Konstigt. Undrar om det håller i sig. Kanske bara ett tecken på min förkylning :) skrutt blev jätteglad för det roliga sammanträffandet.

Så småningom satte jag mig upp i soffan och slog in paket. Mest kläder som skrutt sett ut, och några filmer. Och verktyg för hon önskade sig en verktygslåda med verktyg. Kul att slå in en hammare...

Sen orkade jag resa mig upp också. Karl gjorde potatismos, jag kokade fisk och gjorde sås med dill och citronsmak, lade ihop allt till två gratänger och skjuts in i ugnen. Någon annan gjorde sallad.

Bror och barnens respektive kom. Och skrutt, kom glidande in på sitt eget födelsedagskalas.

Jag tog det lugnt hela kvällen. Det blev ganska trevligt och lugnt och maten var god. Valnötspaj till efterrätt.

Idag tar jag det jättelugnt, vill inte må så dåligt igen som jag gjorde igår. Det är nio grader varmt och solen har skinit idag. Dessutom har det varit vår här i Skåne i en vecka nu, sade meteorologerna.

En dam från akassan ringde och informerade mig om regler och vad jag inte kunde göra "för då får du inga pengar alls från oss". Hon var riktigt otrevlig, av typen "jag är från stockholm och sitter på en myndighet och du är en bonde på landsorten". Till slut sa jag åt henne att jag hade skickat in mitt brev till dem med frågor för att jag ville att de skulle hjälpa mig att göra rätt, och det fanns ingen anledning att ha en otrevlig ton mot mig för det. Hon reagerade inte alls. Inte först. Men så småningom blev hon lite mjukare i tonen. Jag behöver inte lyssna på sådant, finner mig inte i det. Skönt att säga ifrån.

På biblan i onsdags var det en man som pratade jättehögt. Så högt att jag tänkte att han nog har någon diagnos. Arg lät han också. Länge höll han på. Kan ingen säga till honom, tänkte jag, så mesiga bibliotekarier är ändå. Sen blev det tyst ett slag och jag gick till lånemasken som är precis bredvid ett bord där tre bibliotekarier står. Mannen började prata argt igen, det kom från våningen nedanför och man kan titta ner där. När jag lånat färdigt sa jag till personalen där: Kan ingen säga till honom att hålla tyst! En tittade upp, log lite generat och skakade på huvudet. Herregud så mesigt, tänkte jag. Så tittade jag ner - och såg att det satt en massa folk som åhörare. Det var ett föredrag! Oj. Jag kände mig lite bortgjord. Jag sa till tjejen Jaså var det ett föredrag, jag trodde han var arg! Fniss.

Ska försöka vara lite försiktig idag men det är ändå mycket att göra.

Tänk att Vickan och jag skulle få det gemensamt, att föda barn samma dag, eller samma datum kanske? I alla fall den 23 februari.

Det blir så tungt efter frukost. Att vara förkyld är inte roligt längre, om det någonsin var det.

Idag skulle jag ha gått till sjukgymnasten men hon var sjuk.

I måndags översatte jag färdigt samt korrekturläste en del. Det känns alltid roligt, att göra sådant jobb. Men jag frös mer och mer och framåt kvällen var det bara att lägga sig under två täcken med varmvattensflaska och svälja en ipren. Det blev ingen tur till stan som jag hade tänkt göra.

På tisdagen tog jag det väldigt lugnt. Jag låg och såg på tv nästan hela dagen. Sov lite också.

Framåt kvällen var det dags för mitt enskilda samtal med prästen för vår kyrkskola. Jag ville prata om hur det känns med sjukdom och Gud. Om Gud finns fast man blir sjuk, för att uttrycka det kort. Det blev nog ett bra samtal fast jag var den som pratade mest. Och tårarna rann hela tiden, jag kunde inte hjälpa det. Men prästen sa att Gud finns med även i det allra svåraste och bär på något sätt. Jag behövde höra det. Jag trodde inte att det kunde gälla mig, så det var bra att höra att det gäller mig också. Det är mycket som är svårt i livet. Kan man konstatera. Efteråt var jag så glad, jag köpte några semlor, liten storlek.

På onsdagen, det var igår. Då försökte jag vila först. Sen skulle jag göra några ärenden: Biblioteket och låna böcker. HM och köpa lite kläder som skrutt lagt undan som födelsepresent. Arbetsförmedlingen där det hade drop in för dem som vill starta eget. Jag frågade några saker och de hänvisade mig vidare. De ger inga råd om det finansiella.

Sen gick jag till en gata som har två antikaffärer. Letade ljusstakar till skrutt men de var fina gatan-dyra. Hem igen. Plutt och jag hade frågesport från en bok som jag lånat.

Sen kom karl och hämtade mig och vi åkte till en loppis på andra sidan stan. Sen Myrorna, sen Indiska. Inga ljusstakar som vi gillade helt och hållet. Sen Hemmakväll för att leta efter en fin serie som plutt ville köpa till skrutt. Vi åt en McFeast också, de smakar ju ingenting numera.

Hemma beställde jag den där tv-serien. Sherlock. Letade på Tradera också men det var svårt. Idag kommer vi (karl) att köpa ett par enkla och billiga som var helt okej som vi såg på loppisen igår. Vi har inte råd att köpa något dyrt. Jag får ju inga pengar denna månad.

Idag har vi försökt ringa skrutt och sjunga grattis men hon svarade inte på morgonen. Om jag orkar ska jag köpa mat och laga mat samt efterrätt. Och lite annat också. Men jag är trött och förkyld så vi får se.

Nu när tronarvingen har fått barn och jag läste på text-tv om det, så mattades plötsligt glansen kring allt det där. Ska det vara så märkvärdigt, det där kungliga. Fick de mer hjälp än vanliga människor så blir jag arg. Vi andra behöver också mycket hjälp när vi ska föda barn.

Nu hoppas jag att jag blir frisk snart.

Nu har det gått så lång tid att jag faktiskt inte kommer ihåg vad jag gjorde i torsdags. Förmodligen gjorde jag ingenting.

Jag var ju så trött i förra veckan, det var både förkylning och annat.

I fredags sov jag lite längre och vaknade av karls jobbröst i köket. Han hade stannat hemma på förmiddagen. Det var tydligen för att jag bestämt hade sagt ifrån att vår gamla skänk måste bort, nu när vi skaffat en ny mediabänk. Skänken gjorde nämligen att hela vardagsrummet blev blockerat. Uppenbarligen togs mina ord som lag... vid lunchtid åkte karl och plutt till tippen med skänken. En gammal fin skänk från 30-talet, tror vi. Vi köpte den för 400 kronor på loppis för många år sedan. Laserade den med matt lack som vi blandat lite rosa i. Skänken var inte alls rosa, men lystern blev fin. Det var ekfaner på furu. Men vi har inte plats till den nu. Och karl har sågat bort nästan hela bakstycket för att komma åt med sladdar och så. Samt byggt om det ena sidoskåpet till bashögtalare. Så skänken hade kanske inte så mycket värde kvar.

Jag var i alla fall nervös och orolig på fredagen. Förkylningen kändes inte så mycket. Jag gick ut vid lunchtid, en promenad på 35 minuter och sedan handlade jag, både på hälsokosten och i mataffären. Middag var planerad för lördagen, släkting bjuden. Därav oron. Det är något med mig och släkten som inte fungerar, kan man väl säga. Som gör att jag mår dåligt. Minst sagt. Men denna lilla kusin har ju inte gjort något. Hon är trevlig och snäll. Men hon är ändå en som påminner mig om hur det var. Det är jobbigt.

Jag vilade och sedan var det tvätt. Vi hade god middag, hamburgare med gott ljust bröd med havssalt istället för hamburgerbröd. Sås på avocado och crème fraiche, väldigt mumsig. Och en massa grönsaker.

Det var final i På spåret, den såg vi och det var kul.

Sedan gjorde jag två valnötspajer, lika bra att göra två tänkte jag.

På lördagen var det disigt och regnigt. Skrutt och jag skjutsades till stan, släpptes av vid Möllan och där handlade jag gröna kardemummakärnor. Mums i maten! även spiskumminfrön och saffran. Sen gick vi till en loppis som varit stängd ett tag men öppnat på nytt. Där var det ganska utplockat. Vi tittade mycket på dukar. Det var roligt men jag är inte van vid att gå på stan en lördag utan min cykel också. Ångest, ganska mycket. Men det var roligt ändå. Vi gick vidare till några andra affärer och sedan gick vi hem. Jag lagade maten. En kryddig risrätt med kyckling i. Man skulle behandla basmatiriset som en baby ungefär. Eller nej, det hade babyn inte tyckt om, att bli slängd i kokande vatten menar jag... men det skulle daltas med. Först sköljas. Sedan stå i blöt i en hel timme. Sedan slängas i kokande vatten med olja och salt och bara koka upp. Sedan stå i fem minuter och svälla och bli halvkokt. Konstigt. Sen hälla av vattnet och i med massa lök, kardemummakärnorna, spiskumminfröna, kanel, lagerblad, mandel som jag skållat, skalat och rostat, ljusa russin. Och kycklingdelarna i också, de hade frästs först. Och sedan stöttes saffran och blandades med hett vatten som ringlades över det hela så att riset blev randigt. Långsamt kok i 40 minuter. Det blev jättejättegott! Roligt men lite pilligt. Efterräten blev också mumsig, till valnötspajen hade jag vispad grädde med fint hackad syltad ingefära i. Det är väldigt gott.

Det hela var nog trevligt men jag var så trött och nervös och kände mig så mycket sämre än gästen att det blev väldigt slitsamt. Det var konstigt nog bara jag, karl och gästen. Vi brukar ju alltid ha med barn och någon respektive också. Men de var ute på sitt.

Känner mig gammal, ful, sliten, tjatig, tråkig, dålig helt enkelt. Men det kanske var för att jag var förkyld och trött också. Då tänker man inte alltid så glada tankar.

Gästen gick vid ett. Sen satt vi och slappade ett tag innan vi gick och lade oss.

På söndagen, igår, blev jag ganska dålig efter frukosten. Jag blev alldeles matt och yr. Hela dagen tillbringade jag sedan i fåtöljen. Kunde knappt äta heller. Kände mig mer och mer förkyld och som influensa. Bara att vila.

Mot kvällen hjälpte jag till lite med maten och gick till och med över till skrutt med lite saker. Hon har försökt tömma sitt rum här i helgen och flyttat över mycket, och det var det som jag hjälpte till med.

Vi såg en rolig Woody Allen-film sent på kvällen med ungdomarna. Hur kul som helst.

Och idag är det måndag. Och jag är förkyld och eländig igen. Försöker äta lite mer för jag behöver nog det.

Har en text att översätta så jag ska försöka mig på det nu. Annars vet jag inte. Vet inte vad jag ska göra. Vad jag bör göra. Jo, skicka in min affärsplan. Inget är speciellt kul när man är förkyld och trött hela tiden och verkligen måste vila.

Ja, detta var ett gnälligt inlägg. Men visst har jag varit glad också dessa dagar.

Plutt läste på fredagen på facebook om det hemska som hände i stan då, mordet på öppen gata. en tjej såg alltihop, meddelade det på fb så han och vi visste en massa hemska detaljer innan det stod i tidningen. Pratade med kusin om det, hon jobbar med liknande. Man kan säga mycket om det. Men en sak fastnade som hon sa, kusinen: Hon kanske inte tog sin egen oro på allvar. Man själv har ju ett ansvar också. Jag menar rent allmänt. Att ta sig själv på allvar. Och det är väl bra om vi kan lära våra barn det. Det har jag problem med. Att själv ta mig på allvar. Hoppas att mina barn tar sig själva på allvar.

Tack så mycket för att ni ville svara på det jag skrev om igår. Jag har ännu inte fått något svar från terapeuten.

Jag är lite vissen och det är väl bara att försöka vänta ut det, som varje månad.

Igår ringde min svåger när jag just skrivit brevet till terapeuten. Han ville att jag skulle titta på en text som han skrivit. Jag berättade om mitt brev och när jag hade korrat hans text så skickade jag med det här brevet till honom. Väl medveten om att jag då avslöjade något som varken han eller syrran har vetat något om - det där med incest. Där mamma var den som gjorde det. För mig är det förstås en stor grej men inte större än mycket annat som hände. Det jag minns är en gång och jag var tretton år. Men det är en stor grej också för att det är inte lätt att berätta om den.

Bror vet ju om det. Jag vill skydda min syster från hemskheter och nu kändes det som om jag svek mamma när jag skickade iväg brevet. Att jag gick emot vår tysta överenskommelse att syrran ska omhuldas och skyddas. Det förmodar jag är bra, att det kändes som om jag bröt något invant. För hon är väl inte känsligare än jag? Om jag vill klara av att träffa henne så blir det lättare om jag är verklig för mig själv och henne. Inte om jag är någon låtsasLotta som jag tror kanske passar henne.

Svågern ringde upp. Han var chockad. Jag förklarade det hela lite för honom och då blev han lugnad, fast han sa att det är ju hemskt det också. Han hade trott att det var pappa. Jag vet inte. Det blev ett ganska långt samtal. Jag är glad att han bryr sig som en normal människa skulle bry sig om de hörde något sådant. Men jag tror att det är kört med syster i alla fall. Jag bara tror det. Jag känner mig skyldig för att jag har sagt något. Och jag tror inte att hon kommer att bli snällare mot mig för det här. Det är något som inte är bra där.

Jag är trött och orkar inte med så mycket. Igår fick jag ligga och värma mig och vila igen. Jag lyssnade på senaste Spanarna och det var så kul. Sen var det kyrksaken och det var lite jobbigt. Jag hade inte ätit så mycket heller. Men det var trevligt fast tyvärr var inte prästen med idag heller. Hmpf. Halt som bara den, jag fick hjälpa en som var rädd att gå på det hala.

Pallrade mig hem och skrutt var hos oss. Sen gick vi över till henne och sängen kom på plats. Jag fick äran att säga alla kittyböcker i ordning så hon kunde sätta upp dem rätt. Smakade hennes jättegoda lakritste.

Jag är trött idag också. Har en massa som jag borde göra.

Plutt och jag har diskuterat vargstammen till frukost idag. Han kan mycket om det.

Jag får väl ta en järntablett till fast jag är inte säker på om det är det som fallerar. Har ju haft rätt högt järnvärde när jag kollat.

De pratar om bröstcancer på tv men jag stängde av.

Jag hoppas och skulle så gärna vilja att de få som läser här, läser mitt förra inlägg. Mitt brev till den terapeut som senast avvisade mig med motiveringen att jag har verktygen och redan har fått så mycket hjälp. Den psykolog, hennes kollega, som jag talade med tidigare sa att jag inte skulle bli hjälpt av samtalsstöd.

Det är jobbigt att börja tänka på det här igen och att få de här känslorna igen. Jag blir så upprörd och hjärtat bultar. Men någon måste ju stå upp för den lilla stackars försvarslösa människa som fick så lite av det hon behövde. Och det finns ju fler än jag som har det svårt.

Mycket riktigt, som jag trodde igår, så blev jag också helt matt och svag. Jag låg i fem timmar under två täcken med värmeflaska för att bli varm. Och jag blev varm och förkylningen har ännu en gång dragit sig tillbaka. Men mattheten var påtaglig. Jag reste mig för att laga mat och det var knappt att jag kunde stå så yr var jag. Men jag lagade maten, åt och diskade och blev långsamt lite bättre. Fast jättematt.

Karl har satt ihop Ivarn. Den är bara 56 cm hög så han har gjort fyra gavlar av två höga. Min dröm är som sagt nu att den ska få en lasyr i rosa. Det tror jag kan vara fint. Vi har inte flyttat över alla makapärer än. I bytet ska vi också ta bort tjock-tv:n och ersätta den med en skärm.

Jag har läst färdigt Harper Lees To kill a mockingbird. Den var så spännande att jag var tvungen att läsa ut den. Lite mer för ungdomar än gamlingar men den var så bra att jag verkligen rekommenderar den. Lite svår att komma in i men efter sådär femtio sidor var man fast.

Har läst lite Tintin, Koks i lasten. Den är så rolig.

Jag fick lite choklad igår, det var ju alla hjärtans dag och vi firar egentligen inte det. Barnen firade med sina respektive fast inte kommersiellt tror jag. Plutt hade köpt en kjol på Myrorna till exempel.

Idag ska jag försöka ta hand om mig. Men det är svårt att ta hand om sig!

Med bultande hjärta har jag skickat iväg det här

Tack för ditt svar.

Det är klart att jag är mycket besviken och ledsen för att jag inte får någon att prata med.

Du är i alla fall mer ärlig än X som i höstas lovade att jag skulle få samtalskontakt när jag visste hur det skulle bli med jobb och så, när det hade lugnat ner sig runt omkring mig.

Men nu får jag inte och motiveringen är att jag inte har något jobb.

Så när jag är utan jobb så får jag ingen hjälp. Hur hjärtlöst är inte det?

Oavsett hur ni planerar er verksamhet i er konstruerade sköna-nya-världsbild där alla människor ska pressas in i fem eller tio kbt-samtal och sedan ha verktygen, så finns det faktiskt en riktig verklighet där inte alla passar in i den mallen. Det finns människor som blivit så skadade att de behöver mycket kontakt, mycket mänsklig kontakt, stödjande samtal.

Jag vet att jag inte är ensam om att behöva det, det är inte bara jag som lider av det här. Som på grund av mycket svåra upplevelser känner mig konstant ensam och övergiven.

Jag blev hjälpt av de timmar jag fick gå hos dig men det var för lite tid.

Mig tycks det som att sanningen är att det finns för lite resurser. Då inriktar ni er på det som ni kan klara av och det är ju en begränsad hjälp. Men att sedan rationalisera bort sjuka människors behov av stöd med att säga att de inte blir hjälpta av att få stödsamtal, det är så hjärtlöst och helt obegripligt för mig att personer som arbetar med själsligt lidande människor kan uttrycka sig så.

Varför inte helt enkelt erkänna att resurserna är begränsade och att ni måste rikta in er på de mest lönsamma, de som har arbete och riskerar att bli av med det om de inte får fem eller tio samtal. Det hade varit ärligare och mindre hjärtlöst. Som att ni ändå var på vår sida men inte kan göra mer än ni gör på grund av de begränsade resurserna.

Ni med er korta kbt-stil har inte alla svaren. Ni har inte ens en bråkdel av svaren. Det är så förmätet att jag blir rädd.

Om jag hade haft en fysisk sjukdom, hur hade det varit om jag plötsligt inte hade fått min medicin för att nu har jag ju fått den i två år? Nu blir du inte hjälpt av den här medicinen längre? När sanningen hade varit att det inte finns mer pengar. Förstår du skillnaden i att få de två olika budskapen? Att svaret att man ändå inte blir hjälpt krossar en människa medan svaret att man gärna vill hjälpa men inte har möjlighet låter människan behålla sitt värde?

Att jag har ett värde som människa försöker jag hålla fast vid fast ni gör ert bästa för att jag ska förlora det värdet. Jag tänker inte köpa er smala snåla världsbild där inte alla får plats.

För det är väl inte så att kompetensen att prata med lidande människor som varit med om trauman som förstört deras liv har gått förlorad, att det enda ni kan är att ge verktyg fem gånger och sen är det tack och hej? I så fall får ni gå tillbaka till skolan och lära er lite mer. Ursäkta om jag inte har den djupa respekt för den här sortens terapeuter som jag har för dem som vågar gå på djupet och inte som robotar avvisar människor.

Barnhemsbarnen får upprättelse och till och med pengar. Vad får vi som misshandlats och torterats i vår biologiska familj? Som lidit under vanvård, brist på mat och total avsaknad av mänsklig kontakt och även, som i mitt fall, incest?

Jag hoppas att jag inte överdrivit med det här brevet, att min besvikelse och ilska har lett mig till att ta till för starka ord. Starka ord behövs när man blir övergiven.

I det här läget känner jag mig mer som expert på lidande människor än vad ni gör och det gör att jag känner mig så ensam.

Det är mycket med telefonsamtal nu. Och mejlkontakt. Med olika instanser eller vad det heter.

Jag har mejlat församlingen för att få ett enskilt samtal.

Mejlat Fk för att mina sjukdagar håller på att ta slut.

Igår ringde jag också min handläggare på Fk. Jag ska söka fortsättningsersättning tydligen och därför har jag skrivit ut en blankett. Men jag har inte fyllt i den än. Jag kan inte göra allt på en gång.

Halvtids/kvarttids sjukskrivning står i kö att behandlas.

Ringde även min före detta arbetsgivare för jag behöver ha kontrolluppgift på min inkomst. Då kommer vi till nästa instans. CSN. Dags att se över vad jag fick i inkomst förra året och se om jag måste betala något på mina studielån. Det måste jag visar det sig, men hur mycket ska jag räkna ut också. Någon dag.

Jag ska också begära nedsättning för detta år och har beställt en blankett för det. En sådan blankett är mycket svår att hitta på deras hemsida! Det är så fult när myndigheter gömmer sådant som de helst inte vill att man ska veta om. Att man kan få nedsättning till exempel, om man har låg inkomst.

Mejlade min chefred om ifall han kunde anställa mig på riktigt, med stor procents bidrag. Det kan han inte, vilket var väntat.

Ställde mig att fylla i en affärsplan och den blev ju mer än rudimentär. Ingenting om siffror kan jag fylla i. Men man ska göra så gott man kan och så får experterna på Af titta på det.

Och idag har jag pratat med vårdcentralen för att få en läkartid när mitt nuvarande sjukintyg går ut.

Jag gick också ner till läkarmottagningen som ligger precis där jag bor för jag ville ha resultatet på de prover som jag tog i oktober. Så kan jag visa dem för min sjuksrivande läkare.

Och så ringde jag till sjukgymnasten för att få en ny tid och det har jag fått nu.

Pust alltså.

Jag brukar vara ganska hängig den här tiden på månaden, nästan bara ligga och vila. Men det var fint väder igår så jag gick ut en lugn promenad. Ganska lång å andra sidan, en och en halv timme. Först var det dimmigt med ljust. Man såg inte vattnet fast jag gick väldigt nära. Sen lättade dimman och det blev soligt. Det var väldigt fint.

Jag serverade en gazpacho till middag idag. En tetra som jag köpt på Hemköp :) Det var inga tillsatser i den så jag ville prova. Det var inte ens salt visade det sig. Men annars var den god, åts varm med crème fraiche.

Till efterrätt provade jag något nytt för mig; äpplepudding. Man kokade en massa grahamsgröt och vispade i några ägg och lite socker. Sen la man hälften i en smord form och lade på många äppleskivor samt socker och kanel, så på med resten av gröten. Ugn i 40 minuter. Den åt vi med vispgrädde och det var väldigt gott och inte så sött.

Sen for jag och karl iväg till Ikea och köpte lite Ivar. Det ska bli vår nya mediabänk är det tänkt. Eventuellt med lite lasyr på. Jag funderar på rosa ton.

Skrutt är i Stockholm, hon åkte i lördags och kommer hem idag. Hon har träffat svärmor förstås. Inte elakartad tumör, godartad. Tydligen mycket ovanligt. Ändå farligt för den hotar inre organ. Knepigt alltså. Skrutt har bott hos faster men även träffat min moster.

Igår kväll skulle jag spela lite frågesportspel med karl. Efter två korta omgångar vägrade han att spela mer. Det var inte roligt om han inte vann.

Sen spelade jag med barnrumpa nummer två, plutt. Min första fråga till honom var: Vad heter torget T.... (nåt kinesiskt) i Peking på svenska? Röda torget! sa han då.

Nej det gör det inte, fel.

Nej vänta vänta, det var bara som jag bollade med mig själv när jag sa det, jag tänkte högt, sa plutt. Jag var lite skeptisk till att han skulle få en chans till men han fortsatte fundera. Till slut sa jag Himmelska fridens...

Torg! tjoade plutt. Ser du, jag kunde det! Jag ska ha rätt för det!

Hur gammal är han? Han blev också sur och tyckte att jag var dum.

Det kanske inte hjälpte att jag höll på att skratta ihjäl mig åt hans uppenbara försök att få fördelar och sa att det var synd att vi inte hade spelat in det för det hade kunnat köras i tv som underhållning av hög klass.

Två barnrumpor som man inte kan spela med. Jag saknar skrutt. Jag blev så trött på dem att jag gick och lade mig.

Gissa om jag tänker reta plutt om han säger något dumt eller fel och fråga om det bara är som han "bollar med sig själv".

Idag har jag tagit mig en liten promenad för jag skulle ta ut pengar. Men jag håller på att bli förkyld igen så jag bör ta det riktigt lugnt idag.