Gröngöling

Jag hoppas och skulle så gärna vilja att de få som läser här, läser mitt förra inlägg. Mitt brev till den terapeut som senast avvisade mig med motiveringen att jag har verktygen och redan har fått så mycket hjälp. Den psykolog, hennes kollega, som jag talade med tidigare sa att jag inte skulle bli hjälpt av samtalsstöd.

Det är jobbigt att börja tänka på det här igen och att få de här känslorna igen. Jag blir så upprörd och hjärtat bultar. Men någon måste ju stå upp för den lilla stackars försvarslösa människa som fick så lite av det hon behövde. Och det finns ju fler än jag som har det svårt.

Mycket riktigt, som jag trodde igår, så blev jag också helt matt och svag. Jag låg i fem timmar under två täcken med värmeflaska för att bli varm. Och jag blev varm och förkylningen har ännu en gång dragit sig tillbaka. Men mattheten var påtaglig. Jag reste mig för att laga mat och det var knappt att jag kunde stå så yr var jag. Men jag lagade maten, åt och diskade och blev långsamt lite bättre. Fast jättematt.

Karl har satt ihop Ivarn. Den är bara 56 cm hög så han har gjort fyra gavlar av två höga. Min dröm är som sagt nu att den ska få en lasyr i rosa. Det tror jag kan vara fint. Vi har inte flyttat över alla makapärer än. I bytet ska vi också ta bort tjock-tv:n och ersätta den med en skärm.

Jag har läst färdigt Harper Lees To kill a mockingbird. Den var så spännande att jag var tvungen att läsa ut den. Lite mer för ungdomar än gamlingar men den var så bra att jag verkligen rekommenderar den. Lite svår att komma in i men efter sådär femtio sidor var man fast.

Har läst lite Tintin, Koks i lasten. Den är så rolig.

Jag fick lite choklad igår, det var ju alla hjärtans dag och vi firar egentligen inte det. Barnen firade med sina respektive fast inte kommersiellt tror jag. Plutt hade köpt en kjol på Myrorna till exempel.

Idag ska jag försöka ta hand om mig. Men det är svårt att ta hand om sig!

Med bultande hjärta har jag skickat iväg det här

Tack för ditt svar.

Det är klart att jag är mycket besviken och ledsen för att jag inte får någon att prata med.

Du är i alla fall mer ärlig än X som i höstas lovade att jag skulle få samtalskontakt när jag visste hur det skulle bli med jobb och så, när det hade lugnat ner sig runt omkring mig.

Men nu får jag inte och motiveringen är att jag inte har något jobb.

Så när jag är utan jobb så får jag ingen hjälp. Hur hjärtlöst är inte det?

Oavsett hur ni planerar er verksamhet i er konstruerade sköna-nya-världsbild där alla människor ska pressas in i fem eller tio kbt-samtal och sedan ha verktygen, så finns det faktiskt en riktig verklighet där inte alla passar in i den mallen. Det finns människor som blivit så skadade att de behöver mycket kontakt, mycket mänsklig kontakt, stödjande samtal.

Jag vet att jag inte är ensam om att behöva det, det är inte bara jag som lider av det här. Som på grund av mycket svåra upplevelser känner mig konstant ensam och övergiven.

Jag blev hjälpt av de timmar jag fick gå hos dig men det var för lite tid.

Mig tycks det som att sanningen är att det finns för lite resurser. Då inriktar ni er på det som ni kan klara av och det är ju en begränsad hjälp. Men att sedan rationalisera bort sjuka människors behov av stöd med att säga att de inte blir hjälpta av att få stödsamtal, det är så hjärtlöst och helt obegripligt för mig att personer som arbetar med själsligt lidande människor kan uttrycka sig så.

Varför inte helt enkelt erkänna att resurserna är begränsade och att ni måste rikta in er på de mest lönsamma, de som har arbete och riskerar att bli av med det om de inte får fem eller tio samtal. Det hade varit ärligare och mindre hjärtlöst. Som att ni ändå var på vår sida men inte kan göra mer än ni gör på grund av de begränsade resurserna.

Ni med er korta kbt-stil har inte alla svaren. Ni har inte ens en bråkdel av svaren. Det är så förmätet att jag blir rädd.

Om jag hade haft en fysisk sjukdom, hur hade det varit om jag plötsligt inte hade fått min medicin för att nu har jag ju fått den i två år? Nu blir du inte hjälpt av den här medicinen längre? När sanningen hade varit att det inte finns mer pengar. Förstår du skillnaden i att få de två olika budskapen? Att svaret att man ändå inte blir hjälpt krossar en människa medan svaret att man gärna vill hjälpa men inte har möjlighet låter människan behålla sitt värde?

Att jag har ett värde som människa försöker jag hålla fast vid fast ni gör ert bästa för att jag ska förlora det värdet. Jag tänker inte köpa er smala snåla världsbild där inte alla får plats.

För det är väl inte så att kompetensen att prata med lidande människor som varit med om trauman som förstört deras liv har gått förlorad, att det enda ni kan är att ge verktyg fem gånger och sen är det tack och hej? I så fall får ni gå tillbaka till skolan och lära er lite mer. Ursäkta om jag inte har den djupa respekt för den här sortens terapeuter som jag har för dem som vågar gå på djupet och inte som robotar avvisar människor.

Barnhemsbarnen får upprättelse och till och med pengar. Vad får vi som misshandlats och torterats i vår biologiska familj? Som lidit under vanvård, brist på mat och total avsaknad av mänsklig kontakt och även, som i mitt fall, incest?

Jag hoppas att jag inte överdrivit med det här brevet, att min besvikelse och ilska har lett mig till att ta till för starka ord. Starka ord behövs när man blir övergiven.

I det här läget känner jag mig mer som expert på lidande människor än vad ni gör och det gör att jag känner mig så ensam.