På kvällen gick jag och köpte en florentinare till mig själv, och en köpenhamnare till plutt som skulle vara hemma. Florentinare är fina saker. Mördegsbotten, kolasmet och så massor av nötter och mandlar i en stor hög.

På lördagen åkte vi till Hornbach och köpte balkonglådor och konsoler till dem. Det var så mycket folk där och det var inte så trevligt för mig. Men jag klarade det, klarade dock inte att välja blommor också, i den röran. Istället åkte vi till en annan röra som jag klarar mycket bättre, Möllevångstorget. Men jag hittade inget jag var helsåld på.

Kryddor köpte vi på Hornbach: mynta, basilika, persilja och dill. Men har inte satt dem än.

Senare på dagen åkte vi till en annan stor blomaffär och hade valt ut fina blommor. Då säger expediten att det är för tidigt att plantera sådana blommor, eftersom det är så kallt fortfarande. Jaha. Två veckor måste man vänta tyckte han. Så vi köpte inga blommor. Det blir att vänta.

På söndagen kände jag mig så sjuk att jag bara fick lägga mig och äta ipren och vara ledsen. Pratade med skrutt om det hela och då framkom det att jag nog är deprimerad. Hon tar inte förkylngen så allvarligt, det är det att jag blir så ledsen så fort jag blir lite sjuk som är problemet, tror hon. Och jag tror att det delvis är rätt, i alla fall. Jag blir jätteledsen och ser inget hopp längre.

Efter att ha vilat hela söndagen var jag riktigt pigg igår! Gick en liten promenad, översatte en rätt ordentlig text, tusen ord i alla fall. Sen gick vi ut på kvällen också. Men då var jag för trött, det kände jag.

Sent på kvällen skruvade vi äntligen ihop mitt skrivbord som vi köpte för länge sedan. I november.

Det blev riktigt fint, och jag har lite större plats nu. Får lättare plats med lexikon till exempel.

Och idag har jag tagit i för mycket igen. Men jag känner mig inte förkyld...

Gick en promenad på morgonen igen men den blev längre än vad jag tänkt. Det var varmt också.

Jag blev så slut efter promenaden, inget var roligt. Har ätit lite men jag har fått magkatarr, förstås! och då blir jag nog trött av det också. Och så har jag sagt återbud till en sak idag. Jag kommer inte att ha några vänner alls kvar om jag fortsätter så här.

Jag dricker kamomillte och äter riskakor. Blutsk.

Inte att jag har så många engagemang, verkligen inte. Men kyrkskolan har jag helt fått avstå ifrån. Även avslutningen som är i Lund. Jag skulle inte orka med den stressen nu att åka dit. Förra gången jag gjorde det blev jag ju så här sjuk.

Det förstår ni väl, usch jag känner mig som en skolkis. Men det är bättre att skynda långsamt nu och att inte göra för stora saker.

En annan sak som jag ställde in var inte så bra. Jag har gjort en dum grej mot en kompis. Det var meningen att vi skulle på ett operamaraton idag på fem timmar. Hon frågade mig för kanske fem veckor sedan, då jag precis hade blivit jätteförkyld. Jag sa ja och tänkte väl att jag hoppades att jag skulle bli frisk till dess. Det har jag ju inte blivit. Men jag har inte gett något definitivt nej till kompisen A. Sagt att jag får se hur jag mår. Härom dagen skrev jag i sms (hon hinner inte prata i telefon och jag tycker det är lite svårt att umgås per sms) att jag inte kan garantera att jag är bra på fredag men att jag kände mig lite bättre. Vad var det för ett dubbelt budskap! Vad ska hon tro? Jag trodde ju själv att jag var på bättringsvägen och ganska snabbt skulle bli pigg. Men eftersom det var så osäkert så borde jag ha sagt nej då, definitivt. Istället kände jag mig helstressad igår morse när jag märkte hur trött jag var och inte orkade så mycket. Jag var helt enkelt tvungen att ställa in! Då var det ju så dags. Kompisen blev väldigt sur eller besviken eller både och. Jag har ursäktat mig förstås men hon är såklart inte glad nu. Har inte svarat på mina ursäkter. Hoppas att det går över så småningom. Usch, jag kan vara självisk. Jag tänkte bara att jag gärna ville gå och inte ville ställa in för att göra henne arg på mig dels, och dels att jag själv skulle missa den fina upplevelsen. Jag tänkte inte på att hon ju blev helt strandsatt utan att ha någon att gå med, när hon fick så sent besked.

Blä. Igår gick jag ut en liten promenad på förmiddagen. Sedan gick jag till antikvariatet och försökte köpa en bok som jag vet att A vill ha men den var såld. Sen gick jag och karlen till en nyöppnad "loppis" här i närheten, en källare full med... bara lyxsaker. Jättedyra keramikföremål. Där kunde vi inte köpa någonting. Kanske sälja dock, vi får se.

Son och flickvän gjorde maten igår, det var trevligt. Jag tvättade. Skrutt kom hem och åt med oss också. Sen hade hon fräckheten att föreslå en regnpromenad för mig. Det hade slutat regna visade det sig men det var sådär sommarregnigt i luften ändå. Mycket skönt. Jag följde med men vi gick långsamt. Hon ville visa något mysigt ute i Västra hamnen. Så det blev en timmes promenad och en väldigt svettig gröngöling som fick duscha direkt efter promenaden. Nu hoppas jag att jag slipper återfall av denna anledning. Jag har sovit länge i alla fall.

Jag vågar knappt skriva det, men jag ser fram lite emot dagen. Som jag har skolkat mig till alltså, i alla fall kvällen.

Karlen ska ut på matlagning/middag med jobbet. Jag är ensam hemma, om inte plutt är hemma men det gör inte så mycket. Jag kan ta det lugnt hela dagen och slipper känna någon stress - hoppas jag. Kvällen är också helt lugn, det är bara jag. Kanske jag ska äta något godisartat och bara se någon film eller så. I alla fall ska jag försöka slippa stressa med någonting och bara ta det lugnt, oj det har jag visst redan skrivit...

Vi har fått en ny blandare till badkaret och duschen idag.

Jag menar, hur ovanligt är det att känna som jag gör?

Jag var hos doktorn igår. Jag blir ju inte frisk från förkylningen och orkar inte göra någonting.

Tyvärr ville hon inte ta blodprov på mig, det som jag är mest orolig för. Men hon trodde inte alls att det var någon fara med det. Så jag får försöka sluta oroa mig för det då. Jag uppvisade inga anemiska symptom tydligen.

Halsen och öronen är också bra, liksom lungor och hjärta. Innan hon undersökte mig sa hon att det är antingen en kombination med utmattningen, att jag inte blir frisk. Eller så är det något i kroppen. Men efter undersökningen så kanske hon inte tyckte de längre? Jag vet inte.

Jag sa att på ett sätt är det bättre att vara död. När barnen är på väg att bli stora vill de ju ut och vidare, inte vara tyngda av en sjuk förälder som håller dem tillbaka. Då är det bättre att man är död så att de inte behöver bekymra sig så mycket. Man är ju ändå onödig nu och det är bara osunt att de fortfarande behöver en lite. Jag har inte lyckats sparka dem helt ur boet.

Jag har så att säga redan gett dem ingredienser till kakan. Ägg, mjöl, smör och så vidare. Ja, inte bara jag men ändå. Nu har de en kaka och jag kan bara vara ett litet bär som dekoration ovanpå, men då ska ju bäret vara fint också, inte skruttigt och gammalt som jag är.

När jag sa det där om död så tyckte läkaren att det lät allvarligt. Jag sa att jag inte skulle ta livet av mig. Hon undrade om dessa tankar kommer upp i samband med att jag är förkyld och ja, det gör de. Jag känner att jag inte lever upp till de krav som ställs på mig som mamma, fru och hushållsskötare. Jag lagar ju inte maten, jag handlar inte, jag gör ingenting. Alltså är jag helt värdelös. Min stackars man får handla efter jobbet, han är jättetrött på det förstås. Jag är bara besvärlig och stör. Jag vet, detta är osannoligt deppigt och jag ska försöka att inte tänka så.

Det var ju en tankeställare också, att det jag mest är stressad över när jag är sjuk, är att jag är i vägen och stör de andra. Alltså, för de andras skull, inte för min. Sen är jag ju jätterädd att jag har en dödlig sjukdom också, det stressar mig, det med förstås.

Jag vill bara vara pigg. Jag vill inte känna mig matt när jag har ätit frukost.

Jag vill kunna gå ut och gå.

Jag hade tänkt skriva mer men det får räcka så nu.

Jag tog en  liten promenad igår eftermiddag men det var knappt att det gick. Det var tvättstuga också men det gick, det med.

Sonen hade spelning även denna kväll, på en teater i Lund. Han var hemma i en kvart och sen åkte han till spelningen.

Kom hem sent på kvällen och gjorde sig iordning för idag, packade en väska med bland annat kostymen.

Idag på morgonen kom flickvännens familj och hämtade honom. Han skulle spela, flickvännen sjunga på ett bröllop i flickvännens släkt.

Jag pallrade mig iväg till Hemköp och köpte en massa schampoo. Det var "klubbpris" och jag köpte fyra flaskor; lika bra att ha hemma. Även två burkar inpackning. Ny omega 3 och nya d-vitaminer köpte jag på hälsokosten. Intressant att vara utsläppt för första gången på länge. Hem och tvättade håret och sen försökte jag sitta på balkongen men det är ju bara tio-elva grader idag! Hmpf.

Sen gjorde vi oss i ordning. Jag var lite fin, omväxling till hemmalasorna jag drar runt i annars. Fina nylonstrumpor med förstärkt fot, snygg ljusbrun färg. Grön linnekjol, grönmönstrad blus och vintervit kofta. Mina mbt-skor med slejf, såna som passar till kjol. Ja det var det hela. Karl var också fin. Vi for iväg till körrkan ett antal mil härifrån. Jag är så modig :) Den ligger öster om Eslöv, bara tänk så långt bort...

Vi smög in och satte oss längst bak där några andra smygtittare också satt som inte var bjudna egentligen. Men flickvännens föräldrar hade sagt att vi gärna fick komma och glutta på själva vigseln. Det var kul att se ett bröllop. Liten, fin kyrka med många takmålningar. Tre låtar avverkade ungdomarna, och de gjorde det väldigt bra. En låt av Sarah Dawn Finer som jag inte minns namnet på, en Chicagolåt, You're my inspiration eller nåt. Den låten har för övrigt knappt någon melodi, bra gjort av tjejen att kunna sjunga den. Och så den oundvikliga För kärlekens skull av bröderna Gärdestad. Allt gjordes så fint. Man hörde att de var så samspelta och stöttade varandra. Fint att höra och intet öga var torrt. På mig. Sen drog vi hem, hälsade på några vi kände lite bara.

På vägen hem blev vi lite uppspelta. Finklädda som vi var. Först tänkte vi åka och äta bakelse någonstans men när vi inte hittade parkeringsplats i stan och insåg att fiken var stängda, och när vi också blev lite hungriga, så åkte vi hem och satte bilen och gick sen till vårt stamställe här i stadsdelen. En ganska billig men trevlig fransk restaurang. Jag åt filet mignon, jättegod. Sen gick vi till Hemköp och köpte Toffifee. Jag har vräkt i mig några sådana nu (hm, några ja...) och druckit en massa varm och god latte lattiato. Mums.

Jag behövde ge tusan i att jag är sjuk en stund.

Vet inte vad vi hittar på ikväll. Risken finns att det vills ses hockey.

Jag är fortfarande förkyld, och naturligtvis fortfarande trött efter trippelmensen eller vad det var.

På onsdagen låg jag ner hela dagen.

Igår var det torsdag och min dator, som inte är min utan tillhör karlens jobb, åkte med karlen för den skulle tjänstgöra som hårddiskspeglare eller vad det nu var. Men jag kunde titta på min mejl på sonens dator, och även korra en krönika. Det var ju bra att jag kunde sitta uppe så pass länge.

Solen strålade, liksom i onsdags. På onsdagen satt jag på den iordninggjorda balkongen en stund. För att få lite sol.

Igår satt jag också där en stund, två omgångar på cirka en kvart-tjugo minuter. Jag lyssnade på Spanarna via min fån. Jag satt ute under två spaningar fast med långt avbrott emellan då jag var inne och åt och så.

Det var så varmt och gassigt på balkongen så man kunde inte sitta där så länge i taget.

Jag låg och sov också ett tag.

Sonens flickvän kom hem efter sex veckor i Australien. Han gjorde en fin present, ett bokmärke med massa små foton av dem och söta djur. Sedan åkte han för att möta henne vid tåget tillsammans med hennes familj. Han var hemma en kortis och karlen körde honom till hans gamla skola där han hade konsert med en kompis som hade examenskonsert. Jag bestämde mig för att stanna hemma och försöka bli bra, och inte ta på krafterna i onödan. Bra beslut tror jag. Det är också något väldigt skönt med att vara ensam på kvällen (om man inte känner sig övergiven). Jag struntade i mitt sötförbud och åt cantucciniskorpor med skrattande kon och drack två koppar latte lattiato som jag kallar det, nästan bara mjölk och lite lite gott kaffe.

När karlen kom hem från konserten (sonen åkte till flickvännen) så kom en bekant till oss med en mätare för radioaktiv strålning. Ganska obehagligt nog har det visat sig att en del av karlens fotoutrustning kan vara radioaktiv! Objektiven. Det som han var mest orolig över var ett som han pillat mycket med och slipat på och så. Som TUR var så var inte det speciellt radioaktivt. Vi har haft en mycket orolig vecka här faktiskt. Funderingar om partiklar och avslipat aluminiumskrap som hamat på glaset och dammsugaren och fläktar där det kan ha spridits. Men ett annat var väldigt radioaktivt så det har han stoppat i en blypåse nu. Men mätaren gav lika mycket utslag fast det låg i påsen. Huga. Det objektivet har han i alla fall inte mekat med. Så det är ingen fara. Tungmetaller i glaset.

Trevligt att träffa bekantingen/grannen. Och en lättnad också förstås, att vi kan andas ut. Ja, och andas in också, sa grannen.

Idag har jag ätit frukost och suttit vid datorn, hittills. Jag tar mina järntabletter och hoppas att jag ska bli bättre snart.

Allt som jag inte gjort i mitt liv, från att ha ett fint jobb till att ha trädgård, vänner, pengar, hälsa och så vidare.

Syskon som jag klarar av att umgås med. Lugna nätter, glada dagar, snygga kläder, böcker som jag skrivit.

Och så vidare.

Det börjar bli mycket nu, det som jag inte haft, har, gjort eller gör.

Varje gång jag tänker på något av det här, eller hör om någon som har något av det här, så träffar det mig som ett slag i bröstet. Jag blir så arg. Och uppgiven. Och slänger mig själv på sophögen som den som inte lyckats, den värdelösa, totalt värdelösa.

Jag tänker: Jag kan inte umgås med dem jag känner, för jag är för avundsjuk på dem! Alla som har något som inte jag har, dem kan jag inte umgås med, för de påminner mig om hur lite jag har, och hur mycket jag borde ha.

Jag står inte ut med att höra hur bra andra har det.

För jag står inte ut med att påminnas om hur dåligt jag själv har det.

I alla fall jämfört med andra.

Någonstans anklagar jag mig själv för att det har blivit som det blivit; inte i ord, jag säger inte Varför gjorde jag inte så och så, varför var jag så DUM, varför valde jag inte det och det. Jag säger det inte. Och jag tänker det inte. Men jag tycker det.

Nu är det så, att jag har gjort så gott jag har kunnat. Det har jag faktiskt. Jag har försökt att få och göra allt det jag räknat upp ovan. Jag har inte fått det. Inte just det. Jag har blivit fruktansvärt besviken många gånger, när jag inte kunnat genomföra det jag velat göra. Eller inte kunnat övertala närstående till saker som jag velat förverkliga men inte kunnat göra på egen hand. En trädgård till exempel. Min man är duktig på att bygga hus och sådant, men han tycker inte att han klarar av ansvaret att ha ett hus. Förutom att vi inte har så mycket pengar, men om man verkligen vill så kan man säkert ordna något litet, en sommarstuga eller så. Men vi har inte gjort det, för vi har inte kunnat. Det finns många orsaker till det. Ingen av oss har haft bra föräldrar, sådana där barnen har fått vara barn och ganska bekymmerslösa under sin barndom. Vi har båda gjort så gott vi kunnat.

Jag kan se nu hur jag har försökt att få till det många gånger. Till exempel mitt skrivande. Jag har försökt bereda plats för det många gånger men när man som jag har lärt sig att jag ska offras, att jag absolut inte får ta någon plats, och när jag alltid får kämpa för det grundläggande som till exempel mat och sömn och någorlunda trygghet och förutsägbarhet, då är det inte lätt att bara sätta sig och ta plats. Att våga tro att det som finns i mig skulle vara något värdefullt.

Oftast sysslar jag med att överleva.

I natt vaknade jag och var ledsen för allt det här och annat också. Jag mindes då vad Jesus har sagt i bibeln. Att hans ok är lätt. Att vi inte ska bekymra oss om vad vi ska äta och så vidare, som fåglarna. Ibland när jag vaknar på natten kan jag tänka något som känns helt sant. Som detta. I morse när jag gick här och återigen fick smärtan av alla brister i bröstet, så kom jag på, att det är ju mig själv jag är arg på mest, inte på andra som har en massa saker. Jag är arg på mig själv för att jag inte fixade allt detta goda åt mig själv. Men - jag har ju gjort vad jag har kunnat. Jag har ett kämpande kvinnohjärta. Faktiskt. Jag har försökt göra rätt, göra det som gör att jag mår bra och kanske framför allt att barnen mår bra.

Så jag vill lägga det bakom mig nu. Anklagelserna mot mig själv. Jag skulle inte drömma om att anklaga någon annan på det viset. Inte medvetet i alla fall.

Även fast jag är sjuk så är jag fin. Det har inte med det att göra. Jag behöver inte vinna. Andra behöver inte tycka att jag är bra eller stark för att de ska tycka om mig. Jag själv behöver inte tycka att jag är bra på något eller stark för att jag ska godkänna mig själv.

Kanske kan det vara så här.

Mensen har ju varit frånvarande sedan den 12 februari men nu är den högst närvarande. Kom igår morse och det var säkert därför som jag var så dålig i måndags också.

Jag vet inte om man kan få tre mensar på en gång men det verkar nästan så. På natten har jag fått rusa upp till badrummet, och mer om hur mycket det har blött ska jag inte skriva. Har aldrig varit med om något liknande. Fick väcka karlen, var ju rädd att förblöda ett tag. Mycket obehagligt och dålig tajming förstås eftersom jag redan var trött av viruset.

Idag hade jag faktiskt tid till gynekologen. Det var förstås inte tal om att gå dit, jag kan knappt sitta upp utan att bli alldeles kallsvettig. Men sköterskan sa att det kan bli så här när man är "i min ålder". Hon ville inte ha dit en blödande patient så jag fick en tid om tre veckor.

Ja, så är det idag. Jag läser The Professor av C Brontë. Den passar mig precis. En hård tillvaro men med mycket känslor beskrivs.

Annars ligger jag i sängen hela tiden. Jag orkar inte ens vara särskilt ledsen.

Jag har inte lyckats vila i helgen så bra. På lördagen fick jag inte vara ensam en sekund. Jag blev stressad och kände mig sjukare. På kvällen var jag så trött på att vara stilla att jag gick ut en promenad. Det var jätteskönt.

På söndagen började jag givetvis med att gå en promenad. Det var inte lika skönt. Helt yr och svettig, hormonerna tror jag. Och varmt och mycket folk och så. Efter en hel dag av eländigt mående bestämde jag mig av någon anledning för att ändå följa med till en konsert till en by en bit bort. Rätt långt bort för att vara mig.

Jag som inte vågar sånt egentligen. Vi packade in oss och kontrabasen och en jättestor förstärkare och åkte hit.

Jäääättesöt kyrka från 1700-talet. Våra kompisar skulle också dit, vi körde i karavan. När vi kommit in i byn körde de om oss men vi kom ändå först fram till kyrkan för de hade kört mer fel än vi :)

In med allt gepäck i kyrkan, sen satte vi oss alla i vår bil, vi fyra vuxna alltså, och åkte till ett pizzaställe. Jag och karlen såg på när de andra åt, vi ville inte ha. Enormt avancerat rent socialt för mig. Att bara ta vår bil, då kunde jag ju inte be karl bara köra hem mig hur som helst. Men ja, vi pratade på där. Sen till kyrkan och avnjuta en jättefin konsert. Plutt var otroligt bra på sin kontra, har utvecklats mycket. Även så de andra i bandet. Visor och jazz blandat men allt var ju jazzigt liksom.

Jag började sloka mer och mer. Helt slut av detta virus. Det tog lite tid att packa in oss igen i vår bil, bara vi tre nu förstås. Sen tog det sjukt lång tid för karl att handla. Både jag och plutt jättejätteförkylda och orkade inte följa med in. Jag mådde allt sämre tyvärr.

Hemma åt vi sparrissoppa och sen såg vi Shutter Island, riktigt bra film.

Idag har jag promenerat på morgonen. Fullt med folk i lägenheten. Får inte vara ifred och börjar känna mig jävligt dysfunktionell ska jag säga. Förkylningen blev mycket värre efter promenaden. Jag har legat i sängen sedan dess och inte mått alls bra. Plutt jättesjuk han med fast hoppas det går över snart. Det gör ju inte mitt verkar det som. Mer än tre veckor nu fast med lite avbrott ibland.

Idag känner jag: låt mig bara slippa folk så klarar jag mig.

Jag hade vinterjackan på när jag alldeles vimmelkantig av feber och förkylning cyklade till ett viktigt möte med kassan och Af. Som tur var gav jag inte efter för min impuls att vända om och åka hem på grund av yrsel och feber. Det var skönt att få mötet avklarat. Det tog en timme, ganska långt med andra ord. Nu ska det ordna sig med pengar. Jag har bara fått halvtid senaste månaden och de ska rätta till allt nu. Det var det viktigaste.

Sen var det frågan om min aktivitet. Och min aktivitet är att försöka starta eget. Men jag gör ju inget. Jag har varit sjuk och fått ställa in ett möte. Jag förklarade detta för Af-tjejen och hon sa att hon märkte hur stressad jag är. Det ska jag sluta med. Jag har visst gjort något. Det tar den tid det tar. Jag ska skynda långsamt och komma tillbaka till arbetsmarknaden utan att stressa. För om jag stressar så fungerar det inte. Hm, rätt ju. Hon sa att en av de viktigaste uppgifterna för henne som sysslar med rehab är att bromsa folk. Sådana som är som jag. Det var ganska skönt att hon sa så. Jag sa att jag är sjuk och har svårt att bli frisk, kanske för att jag känner mig stressad. Hon tyckte att jag skulle bli frisk och sedan kontakta starta eget-experten. Ingen brådska. Man behöver höra det.

Nu läggs ärendet ner hos Kassan. Det känns konstigt. Men jag kan när som helst kontakta min kontaktperson där, hon är bra. Jag behöver inte ens ha läkarintyg på att jag är halvtids sjuksriven men det ska jag be att få ändå. Om det skulle ändra sig framöver och jag skulle behöva sjukpenning alternativt sjukersättning. Så kan det vara bra att se att jag har varit sjuk när jag har varit sjuk.

När mötet var slut gick jag ut i vårvärmen, helt svettig. Och vimmelkantig så det berodde inte bara på att jag var nervös, det är för att jag är sjuk också. Nu har jag kommit hem och sett lite Ashton med sonen innan han for vidare. Han har ganska mycket att göra nu och det är nog bra.

Jag virkar på.

Igår fick jag ta en ipren, blev ganska dålig på kvällen igen. Jättetråkigt.

Jag började skriva lite med tanke på det, igår. Om mig själv. Men efter någon sida så slutade jag, det blev jobbigt att gå tillbaka och skriva om det som gör ont. På kvällen tittade jag på det igen. Och skrev lite till, men jag tröttnade faktiskt. Jag vet inte om jag tröttnade för att jag inte vill ge mig själv så stor plats och automatiskt tycker att allt som har med mig själv att göra är tråkigt, eller om det bara var tråkigt, rätt upp och ner. Det finns heller inte så mycket att berätta, märkte jag. Det har mest varit vad mamma inte har gjort, inte vad hon faktiskt gjorde. Hon var ju aldrig hemma, hon varken sa eller gjorde något som jag minns. Fast hon pratade konstant med hög röst, det gjorde hon. Jag får fundera mer på detta. Jag tror att det kommer en tråkighetshinna över alltihop. Det var ju fruktansvärt tråkigt och färglöst att växa upp så osedd, i en halvdunkel barnkammare där jag och bror satt på golvet och byggde flera meter långa "båtar" av lego. Urtråkig konstruktion, enklast möjliga. Som tegel och bara två våningar. Det var inte roligt. Det var helt enkelt depression till följd av djup saknad. Barnflickorna kom och gick. Det enda som var roligt med dem var att försöka skrämma dem eller busa. Nää! Trist. Och pappa hade ett rum i ett uthus med massor massor av burkar med sprit där det låg döda djur av olika slag. Alltså mest insekter men ändå. Det luktade inte så gott där. Han var mest på jobbet som amanuens i Lund tror jag. Det var senare som han arbetade hemma, när vi hade flyttat in till Limhamn och han inte var amanuens längre utan drog sig fram på att skriva artiklar tror jag. Ibland känner jag för att måla det hela istället men jag kan ju inte måla så jag gör inte det heller.

Jag märker att jag låter gnällig men det får väl vara så då.

Prästen för "kyrkskolan" ringde igår och berättade om kvällens aktivitet. Det var inte så viktigt och han tyckte inte jag skulle gå dit om jag var sjuk, så det gjorde jag inte. Vid det laget var jag riktigt varm och kände mig så snorig och förkyld så jag tog en ipren och grät över hur misslyckat det blev, jag som trodde att jag höll på att bli frisk.

Vi åt goda hamburgare. Ett rostat bröd och så hamburgerbiffen på det, med avocadosås, lök, grönsaker och ost. Mums. Skrutt kom hit och åt, det var flera dagar sedan jag såg henne senast. Hon är inspirerad och tycker skolan är rolig. Dessutom tänker hon ansöka om att studera utomlands... det tänker vi inte på nu. Men det låter förstås roligt för henne. Paris i så fall.

Idag har jag gått upp med karlen ungefär och ätit frukost. Sedan lagt mig och sovit lite till. Nu har jag klätt på mig och sorterat sopor och, faktiskt, dammsugit i köket, vardagsrummet och hallen. Det var skönt att göra det! Trött är jag men nog inte tröttare av att dammsuga. Tänk att det är skönt att dammsuga...

Det hällregnade igår och det gör det nu också. Bredbandet verkar inte fungera så bra idag, jag kommer inte in på till exempel Telias sidor.

Dags för lunch.

Och här kommer gårdagens skönhet, en televerks-duett utanför vårt fönster:

Det är svårt att ta itu med det som jag är rädd för om jag samtidigt måste vara duktig och klara allt. Det går ju inte, helt enkelt. Jag tror att om jag börjar visa hur rädd och liten jag känner mig, så kommer en avgrund att öppnas och det finns ingen gräns för hur svag jag är. Jag kommer med andra ord att gå under, dö. Eller försvinna in i galenskap.

Till exempel, när vi var i domkyrkan före påsk. Det var ju läskigt. I pausen pratade vi lite om det, och skrutt frågade hur det kändes. Jodå, sa jag bara. Jag ville inte prata om det, för tänk om det skulle komma upp svåra känslor och jag inte skulle stå ut med att vara kvar. Det ville jag inte, varken för hennes eller min egen skull. Hon kan ju då inte veta hur jag känner och började prata om att vi kunde åka till Köpenhamn nästa gång. No way! tänkte jag, jag är så mycket längre ifrån det än vad folk tror, tror jag i alla fall :) De tror väl att jag är jättesamlad och kompetent eftersom jag verkar så samlad alltid?

Likadant när jag och karlen åkte på utflykt helgen före påsk. Tänk om jag skulle lufta min förtvivlan över att känna mig så övergiven, att allt bara kan bli svart, att jag inte vet om det finns någon som tar hand om mig... det skulle jag inte våga. Tänk om han blir arg på mig då. Eller inte står ut med mig. Skäller på mig, gör ner mig. Så som mamma bemötte mina på den tiden naturliga behov av att vilja vara med henne och höra till henne. Han reagerar faktiskt ibland lite som hon, blir jätteirriterad och slår ifrån sig och börjar prata om hur jobbigt allt är för honom. Och då vågar jag förstås inte säga pip. För jag skulle aldrig klara mig utan honom.

Usch så hjälplöst det här låter. Jag tror aldrig att jag kommer att kunna resa igen.

Jag har blivit förkyld igen. Vet inte var det ska sluta, heller. Ligger och vilar hela dagen, precis som igår. Snorig och varm.

Jag vill inte behöva verka stark längre. Jag är trött på det. Jag tycker att min man får klara att jag är ledsen och har behov. Inte så att han bara blir arg så fort jag är besvärlig.

Usch så ledsen jag blev nu då.

En annan sak. Vår son verkar inte komma in på en enda skola som han sökt till. Han är andra reserv på en skola, men det är ju högst osäkert om han kommer in där. Visst är han duktig med det är ett nålsöga att komma in. Oftast tar de in 2-3 pianister och det är många, många som söker. Från hela landet, och även sådana som är äldre än han. På senaste skolan, som ska vara lite lättare att komma in på, tyckte han inte att det gick så bra, han "satte" inte sitt solo. Och han kom heller inte in. Jo, som andra reserv då. Även sådana som är yngre än han har kommit in ibland. Det är lite knäckande för honom tror jag. Men han har bara spelat piano i drygt två år, och det är ett svårt instrument. De som har spelat i många fler år har naturligvis en stor fördel. Han måste helt enkelt träna mer. Han tränar flera timmar om dagen men jag är rädd att det blir för mycket på egen hand, för stressigt för honom att försöka klara allt själv, och samtidigt för lite utmaning och inspiration från lärare och andra elever.

Tanken på att han ska göra som han gjort i år i ett år till känns jobbig. Bestämma vad han ska göra från dag till dag. Prata mycket om sina planer med mig, bolla idéer. Igår sa jag att jag inte orkar med det så mycket längre. Han får göra saker istället för att prata om dem. Jag är inte objektiv, sa jag, jag blir också engagerad och sedan besviken eller stressad om han inte gör det han sagt att han skulle. Vill han prata med någon så gör det med kompisarna som sysslar med samma sak som han.

Nä, just nu känns det mesta tungt.

För mig blir det blandat ros och ris.

20 kr

Astrid Lindgren är jag inte alltid så såld på själv, så där är jag tveksam. Och att Selma fått ge plats för henne har jag svårt att smälta. Selma skriver så underbart. Men Astrid Lindgren har väl ett gott hjärta.... har hon det? Eller är det mest Pippi Långstrump som gäller? Jag vet inte.

50 kr

Evert Taube, låt gå för det då. Jag älskar mycket som han gjort. Så länge skutan kan gå till exempel.

100 kr

Här har man fallit för att ta den svensk som är mest känd internationellt. Greta Garbo var ju tjusig men större skådespelerskor än så har vi väl. Tycker jag.

200 kr

Nu är ju inte jag så rik så jag kommer inte att ha så många tvåhundrakronorssedlar med gnällspiken Ingmar Bergman på ändå. Usch som jag hädar. Visst gillar jag hans filmer många gånger. Hans ego stör mig lite dock. Min bror hade strypt mig om han läst detta så det är tur att min blogg är anonym, hihi.

500 kr

Att ha med Birgit Nilsson är helt rätt enligt mig. Hon var en stor artist. Tjusig kvinna också. Och skånska :)

1000 kr

Dag Hammarskjöld på tusenlappen är också ett jättebra beslut.

Vad tycker ni?

Gissa om jag är slut idag. Täcke, soffa, tv gäller.

Kanske jag inte ätit så mycket som jag brukar när jag varit sjuk. Åt två mackor innan jag lade mig igår och var hemskt hungrig när jag vaknade. Två mackor och ett ägg slank ner och sedan mådde jag lite bättre.

Jag har varit trogen min plan att ta det lugnt, än så länge i alla fall. Jag gick och lade mig efter frukost och sov sådär konstigt med konstiga mardrömmar som jag ofta gör när jag somnar om på morgonkvisten. Men sömn i alla fall, och mitt försök går i rätt riktning.

Jag är helt enkelt inte pigg än och behöver ta det lugnt fortfarande. Naturligtvis kommer det dåliga samvetet och stressen direkt.

Igår kunde jag inte sova för jag var så orolig för min hälsa. Som en liten bräcklig farkost på villande hav. Men efter ett tag så lugnade det sig bara, av sig självt.

Det börjar bli mulet efter en solig morgon.

Jag har inte så mycket roligt att visa eller berätta om i bildform men här kommer det som jag har i alla fall. Klicka så blir det dels större bild och dels lite text till bilderna.

Det var en sexa i underkäken, väldigt lagad. Jag gnaskade på lite hård vitkål som en annan gnagare och vips hade jag en vass och hård sak att spotta ut. Vasst var också det som var kvar. Det skar mot tungan när jag pratade och när jag åt, för då rör sig tungan ju. Skit också. Som tur var gjorde det inte ont i själva tanden.

Igår kom jag igång lite efter mitt viloläger. Bytte lakan i sängarna och tvättade av mig själv också, inklusive håret. Jag sorterade tvätt och diskade lite också. Mellan varven såg jag Ashton och vilade och virkade.

Lagade en paj som inte var god. Jag trodde att den paj som "läsarna önskat mest" skulle vara god. Men läsarna har nog inte så bra smak... Det var en rödbetspaj med fetaost och lök. Tyckte det lät gott men det var det inte. Inte äckligt heller, det smakade bara nästan ingenting. Trots bladpersilja i, fin fårost, pinjenötter till som jag rostade. Skrutt kom hem från Göteborg där hon varit i helgen. Jag ville göra något gott men det blev som sagt sådär. Hmpf, ska inte följa recept från Allers mer tror jag.

Idag ringde jag tandläkaren och fick en tid till eftermiddagen. Nervös är bara förnamnet på vad jag har varit ända fram till dess. Sjukt nervös och dessutom ganska darrig eftersom jag varit sjuk så länge. Jag tog en liten promenad på förmiddagen men orkade inte mer än tio minuter enkel väg, sen fick jag vända och gå hem på darriga ben. Sen satt jag och väntade på min egen avrättning tills det var dags att gå till plågis. Eller "tannamagaren" som vi sa när vi var små. Jag tyckte det var bäst att tala om hur jäkla nervös jag var, och yr för jag var ju lite svag också. Ja ja. De skrattar väl åt mig men det kan inte hjälpas. Det vassa slipades ner utan att vatten behövde användas så det gjorde inte ont, eller isade. Lite plastmaterial lades på. Och jag uppmanades att beställa tid för att göra en krona. Tanden har nämligen så mycket lagningar att det inte går att fixa till den så att den blir användbar igen. Det kostar tusentals kronor, förutom att det är ett läskigt (fast det verkar inte så läskigt dock) och lååååångt ingrepp.

Just nu är jag lättad, tanden skär inte in i tungan längre och jag ska försöka tugga försiktigt och skjuta upp det hemska kron-beslutet tror jag. När jag kom hem, 730 kronor lättare, var jag helt slut. Själva besöket var inte så hemskt, jag är ju van vid att gå till tandläkaren egentligen och tycker inte att det är så jobbigt med själva ingreppen. Men att vara sådär låst, så länge, det är hemskt. Kan inte hjälpa att jag tycker det. Och att hela dagen blir förstörd för en sådan sak. Har bara bara vilat sedan dess.

Imorgon ska jag unna mig en lugn och rofylld dag. Det låter väl bra?

Till exempel rätt träningskläder. Igår var det nattlinne hela dagen. Idag pyjamas.

Då säger man till sig själv att det är dags att vila, genom klädvalet. Smart eller hur.

Att ligga under två täcken och slumra och läsa är inte så dumt.

I morse läste jag något som förvånade mig. Sydafrikas president har gift sig för sjätte gången. Jaha, det var inte så konstigt. Men - detta är hans fjärde fru, som han har samtidigt alltså.

DET förvånade mig. Jag trodde att Sydafrika var en väldigt västerländsk demokrati, i alla fall vad gäller president och sådär. Men nej då, han gör som man gör bland zulu-befolkningen, har flera fruar. Låter inte det lite lantligt, liksom? Inte som att en president i ett modernt industriland skulle ha det. Man tror, jag trodde i alla fall, att när den förtryckta delen av befolkningen "kommer upp sig", får det bättre, så anammar de härskarnas kultur? Till exempel att kvinnor, i början av kvinnorörelsen, främst ville ha det som männen hade, nästan oavsett om det var bra eller ej. Eller att kineser vill ha en massa coca cola och bilar och tuggummi, vulgärt uttryckt men ändå? Härskarna är ju normen. Men det var jätteintressant, att en president kan vara bigamist. Utan att det är i Saudiarabien eller liknande.

Jag har sett ett bra program om den amerikanske jazzmusikern Thelonius Monk. Han var svart. Vilken rasism det var, och fortfarande är, i USA. Mer då på femtiotalet förstås. Men jag såg ett program som jag nu inte minns så mycket av. Men de talade om någon liten småstad i USA där folk var så nöjda och mådde bra. Det var ett par där den ena var svart och den andra vit som eventuellt skulle flytta dig. Då var det en vanlig expert som helt självklart sa att innan de flyttar dit ska de fånga upp stämningen där, om folket "gillade" blandäktenskap eller inte. Så att de inte skulle bli utfrusna i det lilla samhället. Säkert stämmer det att man borde ta reda på det där. Men det låter som... Tyskland på trettiotalet. Att man liksom accepterar att man måste akta sig, det är ju väldigt horribelt. Och de ska kalla sig för världens största (greatest) demokrati. Fnys.

Nytt inträdesprov idag för sonen, en bit bort denna gången också. Han fick skjuts av karlen. Nu är karlen hos min bror och hjälper honom med datorn. Han är snäll. Och jag får vara helt ensam idag, det är skönt.

Har läst färdigt Historien om Sverigen. Kikade lite på boken om Karl XII. Vet inte. Enormt speciellt språk, kan man ju säga i alla fall. Nu har jag börjat på Tinker, Taylor, Soldier, Spy. Den kommer före Smiley's People som jag köpte på loppis för ett tag sedan. Och jag råkade ha TTSS hemma, så bra! Vi får se vad jag tycker om boken, kan inte säga än om jag gillar den eller ej.

Igår ville jag ha godis. Karlen var inte nödbedd utan gick och köpte allehanda godisar. M-kulor, schweizernöt, Anthon Berg-marsipanbröd. Jag åt lite men det var så sött. Kanske jag har vant mig av vid det söta... det var inte gott att det var så sött. Eller så är det åldern. Ja, lika bra att låta bli godis då, om det ändå inte är gott! Det har känts tomt och jobbigt utan godis i några veckor. Men kanske det har gått över lite nu. Mat är ju gott, dock.

Tänker ofta på vad en tandläkare sa en gång när jag var ung: Jag hatar godis! Jag älskar god mat! Bra sagt på nåt vis.

Nu ska jag lägga mig igen.

När jag varit hos doktorn och var ganska glad. Fikade goda onyttiga vita mackor med kaffe.

Sonen kom hem efter lång dag på provspelning och jag skulle bara diska lite innan vi såg nästa avsnitt av Ashton.

Jag var trött, det tog emot ordentligt men jag skämdes för att jag inte hade diskat på hela dagen.

När jag sedan slog mig ner i soffan så blev jag ganska kass, det slog lock för öronen hela tiden och jag blev så matt och yr också. Det kändes hela tiden som om jag skulle svimma, fast jag lagt mig ner. Det var inte så trevligt allt.

Jag kunde inte låtsas som ingenting som jag brukar göra när jag mår dåligt, även för mig själv.

Lyckligtvis kände jag igen det här så jag blev inte livrädd. Det är hormoner på gång nu känner jag, och så min allmänna svaghet på det. Men jag fick ligga stilla länge, hela kvällen faktiskt.

Jag kunde inte ens sitta upp och äta. Jag hämtade lite mat och låg och åt den.

Det gick över i att jag frös som bara den efter ett tag, och sen var jag bara allmänt tagen. Isch.

Det var väl någon överansträngning.

Idag känner jag också av den. När alla gått efter frukosten gick jag och la mig. Hade bara orkat sitta uppe och ätit yoghurt, ägget skippade jag. Sen sov jag så gott. Det känns nästan som att jag först nu vilar mer ordentligt.

I tidningar och andra media pratar man ofta om hur viktigt det är att röra på sig. Det finns tips i varje tidning och vartannat program om hur man kommer igång med att jogga eller träna på annat sätt. Man ska börja försiktigt, och så vidare. Man får tips på rörelser som är bra.

Sjukvården säger att det är viktigt att röra på sig OCH att vila. Men man får inga vilotips! Vare sig av dem eller i media. Varför inte det? Jag tror följande: det är skamligt att vila. Visst kan det bara vara jag, för att jag tycker det. Men det tror jag inte. Varför får man inte se ett dubbeluppslag i Allers med rubriken Kom igång med vilandet! Tips på hur du börjar och vad du ska göra för att inte sluta efter bara någon vecka. Steg ett: sätt dig på en pinnstol, börja inte med en mjuk soffa direkt för då kanske du far upp i skräck för att fastna där för alltid. Sitt först en kvart i taget, gå upp och rör på dig emellanåt så att det inte känns för konstigt i början. Nästa vecka tipsar vi om hur du klarar överkursen: lägga upp fötterna.

Allvarligt. Något är fel. Jag tänker faktiskt på min släktingkompis i Schweiz. Där joggar de inte så förtvivlat. Hon gör ingen gympa alls. Hon jobbar lite i trädgården på helgerna men inget mer. Hon sitter gärna och läser halva dagarna på helgerna. Däremot arbetar hon väldigt mycket, från halv åtta till kvart över sex, visserligen med lång siestalunch, över en timme tror jag. Hon är aldrig sjuk. Tammetusan. Kan ju vara en slump men kanske inte ändå. Hon blir inte flåstrött och måste hämta sig efter det. Hon bara går omkring och smålever liksom. Ja det var bara ett exempel.

Man blir ju lättare förkyld om man tränar mycket, det är bevisat.

Det måste väl vara minst, alltså minst, lika viktigt att kunna vila som att kunna röra på sig?!

Ja, detta kanske bara är jag, som använder motion som en som har bacillskräck använder handtvätt, det vill säga i övermått.

Sköterskan igår sa att så här blir det om man gör som jag, inte tar det lugnt efter förkylningar och så.

Här kommer början av Matteuspassionen, så vacker tycker jag.

...utbrast sköterskan som jag pratade med i morse. Jag var på vårdcentralen och berättade om min besatthet av att röra på mig, att jag inte vågade vila så mycket utan tycker att jag måste motionera alltid. För att man sagt mig att jag inte får gå upp i vikt och måste motionera för att inte cancern ska komma tillbaka.

Jag försökte ringa vårdcentralen i morse men deras datasystem hade blivit koko. Då klädde jag på mig, fortfarande väntandes i någon sorts konstig kö som jag inte litade på. Hela vägen till vc var jag kvar i kön. Undrar vad det kostar, att ha ringt ett så långt samtal... Väl där fick jag reda på datorstrulet och tog en nummerlapp. Rätt snabbt fick jag prata med en sköterska som gav mig tid till läkare på eftermiddagen. Puh,man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Läkaren tittade mig i halsen. Den är lite röd men inte svullen. Det är virus. Jag ville ha ett läkarintyg, det var därför jag gick dit. Får ju bara vara sjuk i en vecka utan intyg.

Hur ska jag, om jag någonsin blir frisk från det här, klara av att lugna ner mig, att våga vila, att inte vara så rädd så att jag måste ut och röra på mig jämt? När det nu blev så sorgligt och tråkigt med mamma, så är det som att jag behöver en mamma hela livet istället. Det har hakat upp sig. Jag kan inte vila om inte någon säger att jag får göra det. Hela tiden helst, för jag glömmer efter varje gång nästan. Jag äter inte så att jag mår bra utan blir lätt för hungrig och det är plågsamt. Jag kan inte skydda mig mot sådant som skadar mig. Det är ett jobbigt liv ibland!

Det är tydligen inget konstigt alls i att vara sjuk så här länge. Hm.

Jag har tittat bakåt i bloggen på vad jag gjort den senaste tiden, innan jag blev sjuk på skärtorsdagen. Jag blir trött bara jag läser om det. Motion varje dag i princip, om jag inte fallit ihop däremellan och varit sjukt trött. Sen kravla mig upp igen och röra på påkarna. Psykisk stress i form av sociala saker, resor och annat. Inte många dagars vila, särskilt inte i sträck. Och det behöver jag. Jag vill lära mig att acceptera att jag är så svag som jag är.

Jag virkar en "gavel" till en väska, är det tänkt i alla fall. De båda sidorna är gjorda av mormorsrutor i alla möjliga färger. Hellre än bra, eller vad det heter. Blandningen är mer glad än fin. Nåja. Nu virkar jag en sansat jeansblå gavel, alltså botten och sida i en lång remsa. Rem ska det också bli, allt i ett. Det är ju ganska mycket kvar att göra.

Jag har i princip gjort färdigt månadens översättning som handlar om det amerikanska utbildningssystemet. Man lär sig minsann.

Jag har inte orkat diska. Känns dumt. Karlen jobbar så mycket hela dagarna. Fast jag lagade maten igår. Och plutt orkade inte diska för han hade haft inträdesprov till en skola igår. Han är inte hemma idag heller. Ibland, oftast, är det skönt att få vara ensam. Ibland är det lite tråkigt.