Gröngöling

Idag är jag ännu tröttare; det går åt fel håll!

Det blev i alla fall fin middag igår. Halva laxen från i julas sparade jag i frysen, den andra gravade jag. Den halva laxsidan lagades i ugnen med lite citron och salt på. Jättegott och lätt. Kokt potatis och kall sås och sallad till det. Mumsigt blev det.

Plutt hade köpt semlor till alla. Jag åt en väldigt sent på kvällen, det var sådär. Kanske bra att jag tycker det för då äter jag inte så många. Men nu när jag varit sjuk har jag lite sämre aptit så semla var inte riktigt det ideala.

Läser Zlatan, eller Fotbollskriget kanske man kan döpa om den till. Han resonerar som om allt är strid.

Skrutt och jag spelade lite riktig alfapet igår.

Sen kunde jag inte lägga mig i tid, säkert för att jag sovit så länge på morgonen. Och när jag väl lagt mig låg jag och läste i kanske två timmar. Segt.

Känns inte som att jag har sovit bra i natt.

Efter frukosten blev jag så matt igen.

Jag är lite täppt och får ta nässpray varje kväll för att kunna sova. Nu är jag nästan täppt igen så det blir också sämre, innan blev jag det bara på kvällen.

Kan det vara så att jag vilat för lite efter förkylningen? Jag vet inte vad som är normalt, vad jag ska göra.

Men jag klädde på mig för promenad och sen fick jag sätta mig i soffan och vila med ytterkläderna på. Sen gick jag ner i trappen och stod och pratade med en dam där ett slag. Sen slängde jag soporna och gick upp igen! Jag är för trött för att promenera idag. Jag är matt. Jag känner att jag vill vila idag. Är det fel?

Jag har fått svar från terapeuten och jag får ingen hjälp av henne heller. Hon är lite rakare, säger att deras koncept är tio gånger samtal då man får verktygen att förändra sitt liv eller vad det nu är man har problem med. De verktygen har jag fått säger hon och så var det bra med det. Jag har ju träffat henne förut.

Det var klara besked. Jag vet att hon har fel i grundtänkandet men det är en annan sak: Alla lär sig inte att använda verktygen så snabbt, de som har minne som en guldfisk, som jag har, glömmer det goda hela tiden och behöver påminnelse. Det gäller allt gott, kärlek, Gud, självförtroende, gemenskap. Nä, det blir mojaveöknen direkt i själen på mig. Men sånt passsar inte in i psykvården så då finns det inte för dem. Skit samma.

Nu ska jag i alla fall försöka komma i kontakt med något snällt inom mig och försöka förlåta att jag inte orkade marschera ut på promenad idag, att jag inte orkar städa heller. Att jag tänker lägga mig och se på en film.

Det märks att jag har varit sjuk. Jag är så matt.

Igår märktes det mycket.

Jag gjorde färdigt min översättning.

Sov inte på dagen men vilade i fåtöljen ett slag. Skulle se filmen Howard's End som gick men den är ju så hemsk och sorglig så det gick inte.

Ringde och bokade tid till min läkare, mitt läkarintyg behöver ändras. Vi ska prata i telefon men det dröjer en vecka.

En myndighetsgrej. En sån om dagen tänker jag försöka göra.

Försöker förstå mig själv, att jag får vara trött.

Lagade mat. Quinoa. fräste hastigt paprika och morotsslantar, lite cayenne och salt på det. Stekte små bitar kyckling, salvia och dragon på det. Hade rätt mycket rå skivad lök i också. Blandade till en sallad och det blev riktigt gott. Kall sås med citron och spiskummin. Åt ganska tidigt med skrutt, hon har köpt nya stolar på ikea.

Sen var det kyrkskolan. Vi har haft uppehåll sedan den 13 december. Igår var vi på pastorsexpeditionen. Det var roligt och bra och rätt härligt. Fast jag mådde dåligt och satt och kände mig blek och svag och var täppt i näsan så jag behövde dricka hela tiden, blir ju så torr i munnen när man sitter och andas med munnen hela tiden.

Det ösregnade iskallt. När jag kom hem drack vi te och åt baguette med blå castello, mums.

sen såg vi lite på Förhandlaren.

Idag har jag sovit till kvart i tio! Jag behövde nog det. Jag är så glad att få dessa dagar av relativ vila. Efter mer än två år av arbete och knappt någon semester alls och helgerna var ju alltid i ljuset av att jag skulle tillbaka på måndagen, upp tidigt och allt det där. Kalla mig oansvarig och arbetsskygg, jag tycker det är så skönt att slippa i alla fall. Än så länge. Även om jag blir väldigt rastlös ibland och inte vet vad jag ska göra.

Idag tog jag en promenad. Det märks att jag varit sjuk även där. Sen har jag bara suttit vid datorn.

Nu har jag handlat. Netto är en skum affär, potatisen var slut! Jag fick gå till coop i kylan utan handskar.

Det var snöblandat regn innan idag! Exotiskt.

Idag har jag också skrivit till min f.d. terapeut och frågat om jag kan få tid hos henne, när jag nu inte får det hos den andra psykologen på vårdcentralen. Jag känner mig numera ganska bitter på psykvården så jag skrev så här, läs den som orkar:

Hej X!

Jag har gått hos dig tidigare och då har jag bland annat tränat på att våga åka hemifrån med buss och så.
Vi träffades inte så många gånger för det fanns inte tider.
Nu har jag gått på en utredning av resursteamet (psykolog, sjukgymnast och arbetsterapeut) och då pratade Y, (psykologen) och jag om att jag skulle få samtalsstöd, bland annat för att jag skulle få träna på att åka längre bort.
 
Y ringde mig i början av veckan och det visar sig att det inte finns tider nu heller.
Hon sa att jag kunde höra om du har tid?

Jag har inte fått behålla mitt jobb på plejset där jag har översatt och även gjort annat arbete. Anledningarna till att jag fick sluta är lite oklara men jag vet att min chef tyckte det var mycket frustrerande att jag inte kunde följa med på möten (de var förlagda till Vellinge) eller göra studiebesök på anläggningarna i Lund med mera. Hon tyckte också att det var konstigt att jag inte kunde få hjälp med det eftersom jag arbetade så bra och allt annat fungerade så bra, enligt henne.

Jag tror att en av anledningarna till att jag fick sluta var att jag inte klarar av att följa med någonstans. En stor anledning, för hon återkom ofta till det.

För att jag ska ha chans till ett nytt jobb så tror jag det är viktigt att jag håller igång med träningen att resa bort.

Min dotter har hjälpt mig lite med det också, och jag har själv åkt tåg till Lund några gånger, buss också. Och hem igen. Vi satte upp mål vad jag skulle göra och sen gjorde jag det. Så jag har faktiskt kommit igång själv lite. Men nu har jag inte gjort det sedan i höstas.

Ett annat stort problem är att jag mår så dåligt när min man åker bort, och det gör han ungefär varannan vecka, i två dagar åt gången för det mesta.
När han är bortrest klarar jag inte av att gå på  möten och liknande, och jag får mycket ångest och överanstränger mig så mycket med motion och annat så att jag måste ta igen mig flera dagar efteråt. Senast blev jag riktigt sjuk för att jag motionerade fast jag redan var väldigt förkyld, men det är svårt att bara sitta när det känns oroligt i kroppen.

Jag vet att jag lätt känner mig övergiven men också att jag gärna vill våga känna på det och inte vara så rädd för att känna mig ledsen och sakna någon. Att personen faktiskt kommer tillbaka. Sådant tror jag att jag behöver hjälp med för att kunna jobba igen.

Jag inriktar mig här på sådant som är ekonomiskt fördelaktigt för samhället, nämligen att jag ska få hjälp så att jag kan jobba och tjäna pengar.
Jag tror inte längre på att psykvården prioriterar att jag ska må bra. Det enda som är intressant är att man är till så lite besvär som möjligt. Jag har blivit mycket besviken på att jagi nte får någon hjälp. I höstas fick jag till exempel reda på att jag skulle få hjälp och nu har jag alltså inte fått det.

Men jag frågar alltså dig nu: har du några tider, kan vi jobba med detta? Jag är mycket motiverad som du förstår. Känner mig förstås väldigt ensam när det gäller de här stora problemen som jag har som faktiskt ignoreras. Det var något som min chef också tyckte var mycket märkligt (jag reagerar inte själv på det längre), att jag har så stora problem men inte får någon hjälp alls.

Och att, som jag hört flera gånger, säga att jag inte blir hjälpt av terapi eller liknande, det är direkt grymt. För det blir jag. Sanningen är ju att det inte finns resurser och säg då det istället, lägg inte det på den stackars patienten som skulle behöva hjälp. Att ni måste prioritera det förstår jag men erkänn det då i så fall. För att jag skulle bli bättre om jag fick lite stöd och träning det är jag övertygad om.

Vänliga hälsningar, hoppas vi hörs snart.

Nu vet jag inte om svaren på båda kommentarerna kom med, jag svarade på båda. Hm.

Min låssemormor säger att jag ska tänka på min ålder. Hon menar då att jag inte ska vara ute och härja och motionera så mycket. Idag har jag tänkt på min ålder så mycket att den har stigit till 75, minst.

Måste ju ta det lugnt nu, efter förkylningen.

Det är som sagt en märklig känsla att inte jaga sig dödstrött hela tiden, vara på gränsen till det. Kanske som att inte missbruka när man brukar missbruka?

Nu läser jag Zlatan ändå. Sicken bråkstake, som att hela balkankriget kom ut genom honom. Måste ha varit jobbigt.

Igår sov jag på eftermiddagen. Senare följde jag med till Åkarp där det finns en väldigt fin loppis faktiskt. Men skrutt hittade inget till sin lägenhet. Jag hittade små små virkade dukar, virkade med pyttevirknål. otroligt. Ska ha dem till underlägg för flaskor och kanske glas tänkte jag. När mamma såg handarbete av olika slag fnös hon: förspilld kvinnomöda!

Mamman till mina kusiner i Afrika är sjuk och måste ha pengar till operation. Stackars. Min moster hjälper men det räcker inte tror jag. Hjärntumör. Det är verkligen ett helt annat och mycket sämre land på många sätt. Kenya.

Vi åt hämt-thaimat, lyxigt.

Sen tog jag ner julgardingerna.

Har inte orkat ringa fler samtal än.

Har översatt. Handlat medicin och lite mat.

Jag har så långtråkigt, vet inte vad jag ska göra med dagarna.

Kan inte vara ledig så här, är ovan.

Samtidigt ska jag villigt erkänna att det är så sköööönt att vara ledig, att inte hela tiden ha en tröttvärkande kropp, hjärtklappning, påsprångkänsla, känsla av att stänga av det mesta för att orka framåt.

Igår fick jag ett nytt läkarintyg som jag hoppades skulle mätta fk:s gap på mötet som jag var på idag.

Men det gjorde det inte.

Mina tårar rann där jag satt, inte planerat. För att jag inte får psykologhjälp.

Kanske jag ska byta vårdcentral. Min läkare är inte alltid snäll, och hon engagerar sig inte så mycket. Fk-handläggaren sa idag att han skulle ha blivit förbannad om han fått höra att han varit ett hopplöst fall, så som jag får höra varje gång hon får chansen att säga det, läkaren alltså. Han sa Du är inget hopplöst fall. Bra det.

Efter lite tjafs om min arbetstid där de faktiskt bad om ursäkt för att det blivit så fel (efter att jag sagt Det är ingen som bett mig om ursäkt heller för det här) så ska jag be läkaren om ett nytt intyg där det tydligt framgår varför jag bara kan arbeta ett visst antal timmar. Och det är inte många timmar. Sorgligt för mig som tycker om att arbeta. Sorgligt att jag måste göra så. Men realistiskt också kanske, men å andra sidan, vem ska anställa någon på tre timmar och lite till. Per dag.

Lite dumheter kom också, okunniga råd om hur jag ska börja våga resa igen. Tänk att det är roligt! Hm. Räcker inte. Måste vara attans kul i så fall. Cirkus.

Hemma igen har jag gjort god coleslaw och omelett.

Jag är så matt nu och ska vila resten av dagen tänkte jag.

En fastlagsbulle kanske kan inhandlas av min lille plutt så småningom.

Igår kväll var vi alla i skrutts lägenhet, tog över lite saker dit och såg på när hon la in dem i sina skåp.

Jag började läsa Zlatans självbiografi men den var nästan oläsbar.

Tog tag i Sense and Sensibility istället, alltid en bra bok.

Allt är inte bra som recensenter säger är bra.

Ja, då får jag väl vila då.

Idag har jag pratat med psykologen på vårdcentralen.

Hon hade, när jag var under utredning i höstas, sagt att vi kunde ha stödsamtal och även öva på att resa bort, alltså jag själv men med stöd av henne.

Men så lät det inte nu. Dels så har jag fått sparken, och då har vi inget att utgå ifrån, att arbeta med, sa hon.

Jag sa att det inte är jobb som ger mig sådan ångest, det är att vara ensam, att klara när karl reser bort och att resa bort själv förstås.

Ja men det är ganska svåra saker, existensiella saker, och det hinner man inte med på de korta behandlingarna som de kan erbjuda, sa hon.

Vi pratade hit och dit, jag blev så ledsen och besviken så jag började förstås gråta.

Till slut sa jag Då finns det ingen hjälp som ni kan erbjuda mig alltså.

Nja njä.

Hon pratade också om ångesten och att det kanske bara var jobbigare att börja rota i den. Så negativt tycker jag. Jag svarade och sa min åsikt på allt så hon vet nog vad jag tycker. Hon gav mig rådet att träna successivt med ångesten när jag är ensam. Försöka kunna vara hemma och vila fast karl är borta, till exempel. Besöka någon sedan  på kvällen eller så.

Ja, jag vet inte. Det känns ganska hemskt. Hade hoppats. Hon sa i alla fall att jag lugnt kunde fortsätta med mina bortresningar och träna på dem, det var bara bra.

Men så är psykvården nu ordnad, tydligen: Korta kbt-grejer och hjälper inte det så antydde hon att det är tabletter som gäller. Men att hon respekterade att jag inte ville ta. Ja det kanske jag vill, sa jag, men jag vill prata om det med någon först i så fall, behöver någon att hålla i handen när jag ska göra nya läskiga saker.

Varför vill du har samtalskontakt? frågade hon. För att jag känner mig så ensam, svarade jag. Och att jag mår bättre när jag har någon att prata med. Då sa hon att den ensamhetskänslan kan man inte få bort med kbt. Och att den kanske alltid kommer att finnas där.

Jag sa, mer och mer förtvivlad, att jag vill våga känna mig ensam, vill inte fly från det, vill ta mig själv i handen , så att säga. Men hon tycker nog att det är psykonynamiskt flum.

Så besviken jag är, så mycket sämre det har blivit!

Jag har försökt anpassa mina behov till vad de kan erbjuda mig men det hjälper ju inte.

Nu ska jag försöka att inte känna mig totalt övergiven bara för att hon dissade mig. Som det kändes alltså, att hon gjorde. Det var liksom mitt hopp, hon sa ju i höstas att vi skulle.

Det här fick jag av moster nyss, tydligen gammalt men jag tycker det var roligt och hade inte hört det förr.

Bin Laden är död men hans lite mörkare bror Choko Laden finns kvar samt kusinerna Marme Laden, partyprinsen Pinaco Laden, vegetarianen Sal Laden, hans morbror Remou Laden.

Sen får man inte glömma hans senila farbror Var Fan Var De Jag Laden. Samt den livsfarliga vissångaren Bal Laden.

Oj vad jag har sovit!

När karl gått till jobbet i morse, och plutt och flickvän fortfarande sov, så gick jag och la mig igen, efter frukosten.

Kände mig så lättad eftersom jag gjort sån där tuttundersökning som jag inte gjort på två månader. Och karl sa att allt var bra, jag vågar inte klämma längre för jag känner alltid något själv, eller är så rädd för att jag ska göra det.

Så jag var lättad. Och hade bestämt mig för att jag får vara sjuk idag också. Somnade som en stock.

Plutt kom in och sa något, sen somnade jag om igen. När skrutt och anhang kom efter tolv så vaknade jag till men låg kvar tills de hade gått igen. Märker hur otroligt skärrad jag för det mesta känner mig, märker det när jag inte gör det och hoppet till att bli skärrad igen.

Det känns så förbjudet och farligt också, att bara sova så här.

Det var otroligt skönt!

Jag är fortfarande förkyld och snorig och matt men nu har jag suttit upp i säkert en timme och det har gått bra. Dags att gå och lägga sig igen.

Jag ville bara skriva detta här. Att jag gjort något ovanligt.

Kanske jag gjort detta innan, men vill visa bild på den fina fågeln gröngöling:

Det är en hane. Här är en bild på honan:

Också fin! Det latinskan namnet är Picus viridis. Viridis betyder grön. Picus gissar jag kan betyda hackspett. Kanske.

Det är i alla fall en hackspett. Pappa hade en uppstoppad gröngöling i sitt arbetsrum.

... när jag skrev förra inlägget om min arbetsamma torsdag.

Jag skulle följa med skrutt till nya lägenheten och mäta lite.

Torsdagen, i alla fall, fortsatte att vara arbetsam. Det ska vara ett s i arbetsam, ja.

Jag fortsatte översätta och sen gick jag vidare till att laga en ambitiös maträtt. Som inte blev god.

Men då hade jag ändå fyllt upp två effektiva timmar med att skala potatis och morot och skiva den fint, skala och skiva lökar, riva fänkål och riva ost och så göra en gratäng av detta.

Sen in med en skinkstek också i ugnen. Det blev som sagt inte så gott ihop. Jo, om man tog lite ättiksgurka till.

Jag blev så fysiskt trött att jag fick lägga mig emellan varven, gick inte att vara uppe. Vin fick jag dricka för att kunna varva ner. Bara ett halvt glas.

Efter maten fortsatte ungdomarna att ockupera MITT vardagsrum som jag så väl behöver när jag är ensam. Men de tentapluggade ju så jag höll mig på mitt rum och såg på svt play och hade ångest som bara den.

Sen sov jag för lite men när ungdomarna gett sig iväg tidigt på morgonen för att skriva tenta så lyckades jag somna om.

Med ordentlig ångest i mig städade jag sedan i två timmar. Svetten rann verkligen, pms och förkylning på gång.

Man får ju aldrig vara hemma ifred heller. Men ibland är det kanske bra, normalisera lite.

Karl kom hem, jag slängde i tvätt och skrutt och vi åkte till en sängaffär utanför stan och provade säng. Sen till ikea och prova säng och sen handla mat och så hem.

Jag lagade maten också. Sen såg vi på spåret och sen pratade jag med kompisen i utlandet. Då kände jag mig riktigt sjuk. Och mycket riktigt, på lördagsmorgonen kom jag knappt ur sängen. Lagade lite frukost och tog den tillbaka till sängen och sen låg jag praktiskt taget hela dagen med rinnande näsa och rinnande ögon och så matt att det inte var roligt. Ont i örat också, och i pannan. Och så givetvis mens samtidigt, säkert därför jag blev så sjuk bland annat. men mest är det ju för att jag har misskött mig och gjort saker för att jag hade sådan ångest.

Såg en thriller med Harrison Ford på kvällen men fick avbryta och gå och lägga mig.

Idag faktiskt något bättre, kunde i alla fall sitta upp och äta frukost. Nässpray och ipren används.

Var uppe en stund på eftermiddagen och packade ner julsaker. Annars sköter de andra markservicen fast det är väldigt stökigt måste jag säga. Och odiskat.

Skrutt har varit och handlat saker till lägenheten både lördag och söndag. Idag en lyxig fin säng som vi betalar det mesta av. Kommer om fyra veckor så hon får sova på en madrass på golvet så länge.

Jag är snart klar med Franzens långa, ryskromanliknande, Anna Karenina-inspirerade Freedom. Mycket underhållande. Jag har också laddat ner lexikon i min fån så jag snabbt kan slå upp ord.

Ringt och pratat med svärmor som inte får några besked av läkarna och det är grymt att låta henne vänta så.

Snoriga hälsningar från mig

Jag såg ett så bra program, Fotbollsdoktorn hette det. Om en man som efter sin pension arbetat i Garissa i nordöstra Kenya och hjälpt dem mycket, som läkare. sen upptäckte han och hans fru som också jobbar där, det här med könsstympning. Så nu kämpar de mot det och har nått stora resultat. Se det på svt play, väldigt fint och rörande att se det gamla paret som tycket det är så roligt att få göra något för andra.

Jag är ensam fortfarande men mannen ska väl vara på väg hem nu. Det är så svårt varje gång, att behöva stå ut med att känna sig så övergiven och vilsen. Det gör så ont. Oftast försöker jag fly från känslorna men det går inte alltid, man måste landa i dem också. Men jag håller emot och det gör mig jättetrött.

Det var typ storm igår igen. Och regn. Jag gick upp tidigt, karl tog tåget tidigt också. Gick och handlade och släpade hem tolv kilo i en papperskasse, det var jobbigt tyckte jag.

Sen tog jag en macka, satt och frös. Och sen ut på promenad, till Stortorget för att kolla hur mycket pengar jag hade. Vilket var helt onödigt för det ser jag ju på internetbanken! Men det tänkte jag inte på. Och att gå slår ihjäl större delen av en timme i alla fall.

Hem och översatte ett par timmar, och sen iväg igen. Hade sett en bok jag ville ha i en secondhandaffär på gamla väster. På spaning med Proust, första delen. Tio spänn! Jättefin affär som även hade kläder, tavlor porslin och skivor. Köpte också Hon älskade, H Henschens andra bok, A tale of two cities (Dickens) och en som heter Mästarprovet. Att gå hem sen var lite roligt för det blåste så mycket.